Min vän är min och jag är hans.

Du är min hemlighet
min Axel von Fersen.

Du är min sårbarhet,
min Akilleshäl.

Du är min hybris,
mitt Waterloo.

Du är min undergång,
min Titanic.



Du var skottet i mitt livs Sarajevo,
öppningen starten och början till allt.



Du är det största i mitt liv
min ena sida
mitt ensamhetsersättning,
min Eva (Braun).

 

Och jag är din lilja,
bland tistlar alltid din lilja.

En måndagsman.

Mina händer är likkalla i dina men du är närmare döden än vad det känns som jag någonsin kommer komma.
Och jag är det vackraste du någonsin har sett,
eller så väcker jag någon bild av något förflutet, något som är förbi.

Din fru kanske.
När dog hon?
Du vet inte.
Var hon vacker?
Du minns inte.

Men mina händer är likkalla i dina och trots allt döden står skrattande bakom din rygg,
likt bödeln i The Sims som alltid fick min bror att börja gråta,
bläddrar bilderna av något vackert förbi, som runt och runt din bleka iris.

Det är bilder av något vackert,
något förflutet, något som är förbi.
Men du ser dom inte-
Du ser mig.

Jag drömde att jag var klädd i vitt

Jag kan bära dig om du vill
all din sorg och all din smärta
som ett litet paket helt utan snören.
Jag kan bära dig över tröskeln var gång vi ska träda in i vårt gemensamma hem
för att bara få känna på livet som äkta varelser.
Jag kan bära dig över Borås alla vattenpölar
bara för att i en ynka sekund få se speglingen av dig i min famn
och det är enkelt för mig idag att säga att jag alltid vill ha dig där
idag är en enkel dag bland alla de svåra
idag kan jag bära dig om du vill

frågan är om jag alltid kan det.

Svälter? Varför äter dom bara inte bakelser?

I en dödande diskussion om kött och blod lyckas du glömma början av din lära
och kvar blir en kyla som från ett lik
det blev din egna,
personliga,
avrättning för att få brinna en stund
för att få känna en stund
att du
och endast du
har rätt
är
rätt.

Du dödar i en diskussion om köttets rätt utan maträtt
och jag undrar i ärlighet om du inte nu har funnit ditt rätta substitut.
Om forumet blivit ditt slakteri och det är med ett leende på läpparna som du säger

det är gott,
det jag gör,
det är gott för mänskligheten.

Så hamnade vi där igen,
och bländad av giljotinens solkatter så tittar jag bort när du avrättar
en efter en.

På ett tomt konto.

Du är mitt hjärtas Nordea,
och i den eviga väntan på min tur i kön
hann jag ge dig allt vad som från grunden fått gro till något av värde.

Du är mitt hjärtas Nordea,
en misslyckad investering
på en fond med större utgifter än inkomster.

Och hos dig,
mitt hjärtas Nordea,
stannar jag av ren idioti

ja, den sorts idioti
som i folkmun må gå under det ordet,
så kraftigt drabbat av inflation,

kärlek.

Att missa målet.

Du sårar mig.

Jag gråter när jag skriver det är
så i tårar lyckas jag inte upprepa mig
(du sårar mig)
och bland glasögonsjöarnas glans på mina kinder lämnar du mig ensam kvar
tills allt vi var rostats fast.

Jag försöker var dag se tillbaka på vart jag lät dig stå kvar
vart jag dig som mitt barn lämnade utanför ishockeyhallen för din prestation var inte vad jag hade väntat mig.
Står du kvar där än?
För förlåt mig jag minns inte vart det var,
vi har varit på så många arenor du och jag
och på någon av livets skedens arenor lämnade jag dig i minusgrader kvar,
har du då någon att överklaga till?
Och ska jag då stå där framför högsta domstolen och skrika
jag vet inte
jag vet inte
jag vet inte vart jag lämnade dig kvar.
Vart jag missade målet och lät dig lämnas kvar.

Du sår i mig.

Jag gråter när jag skriver det är
så i tårar lyckas jag inte upprepa mig
(du sår i mig)
och bland glasögonsjöarnas glans på mina kinder lämnar du mig ensam kvar
tills allt vi var rostats fast.

& på den pollenfria sommaräng du sått i mitt inre
kan vi börja om igen.

Du har sått i mig.

En förs-vunnen vän.

Jag vill inte göra detta till någon tradition,
nej låt mig få tillägna mina ord till eder levande istället för eder döda.
Låt detta inte bli någon tradition.

-

Jag vill säga förlåt.
Förlåt mig för min mänsklighet och min litenhet
förlåt mig för mina uteblivna böner,
de som du bad mig om att be.

Jag vill säga förlåt.
Förlåt för mina blinda ögon och mina döva öron
förlåt för att allt jag sade när vi möttes i Herrljungas eviga kyla var
att du hade en söt hund.

Jag vill säga förlåt.
Förlåt för att jag inbillar mig att jag hade kunnat gjort något
förlåt för att jag i mitt mänskliga hjärta,
fyllt av den kärlek som jag önskat att jag kunnat gett dig,
inbillar mig att jag hade kunnat ge dig livet tillbaka.

Att jag i all min mänsklighet och litenhet
hade kunnat göra något
något
för att du skulle få livet tillbaka.

Och nu sitter jag här och hoppas att du vann det,
att du bortom våra väggars fyra hörn,
vann livet
om inte tillbaka så igen.

Jag hoppas att du vann livet igen.

Ytligheter.

Tack för att jag får skrapa på din yta,
om inte lära känna dig så tack för det.
Tack för att jag får skrapa på din yta likt frost på bilfönstret,
för att jag får lägga handen på ditt bultande hjärta och försöka förstå
varför det bultar
bortom alla biologiska förklaringar låter du mig lägga min hand på ditt hjärta för att försöka förstå varför det bultar.
Tack för det,
tack för att din yta är nog och för att ingens yta är ytlig
den är bara nödvändig.
Precis lika nödvändig som åldersgränserna på sällskapsfilmer,
dom små bokstäverna som fick mig att känna mig så liten i världen då jag lika stabilt stod med båda fötterna på marken - det var bara det att dom då bar skostorlek 32.
Tack för att din yta räcker för mig,
för att den hintar om en för mig outforskad värld vilken jag inte har några juridiska rättigheter att tränga mig in i.
Vampyrlikt får jag stå utanför dörren.
Och skrapa.

Tack för att jag får skrapa på din yta
i sökandet efter mitt eget djup.

Inför dagens kamp.

Det är plågsamt att leva och det är simpelt att dö
och när otron äter upp tron så finns det mer simpel död kvar än plågsamt liv.
Vi frågar oss själva om vi inte hellre lever i ett plågsamt liv
än lever livlösa i den meningslösa döden kallad ett gudstomt liv.

I skrivande process.

Det är när vi ligger vakna på natten och hör våra egna tankar som det går upp för oss att dom inte är värda att leva för
att jag inte är värd att leva för - inte ens för mig själv.
Det är när vi möter vår egen blick i den speglande ytan i någon annans pupill som vi ser hur fragil var enda frans och por av kärlek är i vårt egna liv,
den som inte ens räcker till att älska oss själva.

Det är enkelt att säga att trofasthet inte ligger i vår natur,
men det gör den,
vi har bara förkastat den.

Och jag ber dig att trofast älska mig, i all min litenhet.

Even angles.

Det låg en inslagen framtidstro på min säng när jag gick till sängs ikväll,
en alltid lika fallande ängel
ja den enda som faller med mig.
Jag minns dagar vid sjöar i bikini innan vi kunde fylla upp dem,
jag minns hur om man blev puttad i vattnet var det endast ett misslyckande om man inte lyckades få med sig någon ned.
Det finns ingen som faller med mig,
ingen som tar mina slag,
som sväljer debatterna jag förlorar,
utom en fallande gudsängel.

Det låg en inslagen framtidstro på min säng när jag till sängs ikväll,
det var några nedskrivna ord om att du är inte ensam-
jag lät min makt falla
för dig.

AMEN

Sümeyyas hjärta.

Det kan krävas ett slag mot ett döende hjärta för att väcka, vad som snart skulle gått förlorat,
till liv.
Jag har sett det på film.
Hur dom i brist på avancerade hjärtestartare eller bilbatteri slår ett dödande slag
som för att möta upp med den smärtade muskeln i vandringen bort,
som för att komma ikapp och säga
jag älskar dig
jag behöver dig
kom tillbaka till mig.

Så sker det,
jag har sett det på film.

Hur muskeln sätter varenda liten hjärteklaff i arbete igen,
som tillbaka igen efter en tillfällig sjukskrivning.
Hur ett kraftigt slag mot ett inom bröstkorgen fångat hjärta kan väcka ett liv mer karaktärsmålande än det du någonsin levde innan.


Du är mitt slagord
Du är min slagkraft
Du är mina hjärtans slag
och var dag slår du mig med häpnad
av den slående kärlek
som ditt hjärta,
vars liv har brutalt slagits in idag,
ger och ger och ger.