vittnesbörd till Team-tidningen från påsk

Jag skulle kunna skriva en bok om påsklägret, 15 A4 papper och en post-it lapp men det skulle ändå verkligen INTE vara nog för att beskriva vår Påskfestival. Jag lägger toningen på vår och tänker på alla de som på något sätt hade en roll före, under eller efter festivalen. I bön eller i fysik närvaro.
Vara är ingen stor ort, men vi var ett gött gäng som höll på med det där lägret. Det var de lyckligaste kvällarna i månaden då jag fick sätta mig på möte inför påsken i någon av de olika kyrkorna. Ja, jag var med i lokalkommittén och försökte hjälpa till med det som stod i min makt, som femtonårig liten tös, att göra. Men under denna vecka hade jag inte bara äran att vara med i lokalkommittén utan jag var även seminariehållare, elev på alléskolan (som vi bodde kungligt på), STOLT Varabo, rebellisk "jag vägrar gå och lägga mig"-tonåring och lägerdeltagare.

Tro mig när jag säger att det var något speciellt under det där lägret. Kanske kände du som var där det. Det var något speciellt. Jag har aldrig tidigare, i min skola, känt av den kärleken och glädjen som fanns där under veckan. Aldrig tidigare har jag kunnat gå genom korridoren och le så att det värkte i käkarna eller sjunga JESUS LEEEVER med någon jag aldrig tidigare talat med.
För mig är det alltid häpnandsveckande att möta alla dessa fantastiskt underbara människorna under kristna läger. Att någon man aldrig tidigare mött avslappnat, utan någon press, kan säga ”HEJ läget? Slå dig ner!” och peka på sin luftmadrass som om man skulle varit gamla barndomsvänner och brukade tala vare dag.
Jag kan inte beskriva känslan av att veta att Gud är närvarande. Men det handlar ju om detta varma välkomnande som alla hade gentemot varandra under påsken. I varje person som jag mötte under lägret fanns en bit av Gud och i det att jag välkomnade in dem i mitt hjärta välkomnade jag även in Gud. Och det var särskilt under en av kvällarna mitt i veckan då vi hade vårt kvällsmöte som jag kände, genom hela min kropp och hela min själ, att GUD VAR DÄR! Han var levande mitt ibland oss, han log med oss och han grät med oss och på något konstigt sätt fick Han mig att känna det. Han fick mig att veta det. Jag kunde inte beskriva det för någon, jag kunde bara säga till de bredvid mig "Visst känner du? Visst känner du att Gud är här?" och få ett tårögt nickande tillbaka.
Runt hörnen på Alléskolan kan jag fortfarande höra den ekande skönsången från kören på väg till middag och det har gett mig så mycket. Att gå in i min gamla gymnastiksal och se bort mot hörnet och tänka "där spikade jag fast mina synder på ett träkors" eller "där fick jag olja i pannan och fylldes av den heliga anden". Det ger mig alltid ett leende.
Tack för det leendet mina kära vänner och syskon.
För att avsluta måste jag nog (för som sagt, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst) citera Paulus i Romarbrevet 15:13
Må hoppets Gud fylla er med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.