om jag ändå kunde slappna av
lita på att allt ordnar sig
att Gud har saker under kontroll
men
det är ju så läskigt
jag blir rädd
när allt är så ostabilt bra
när jag inte gråter
gråter jag av rädsla
att jag ska försvinna igen
tappa bort mig själv
bland alla andra
klä mig i ett leende
och lida med mungiporna mot skyn
så att du inte ser
så att jag inte behöver plåga dig
med den sjuka osäkerheten
som spökar
sedan glömda tider
då världen bara var svart
i mina osminkade blåa ögon.
för
när himlen är molnfri söker våra ögon efter det där svarta molnet att störa vår allt för underbara tillvaro,
ett klagomoln
en ursäkt
för att försvinna bort igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar