känner mig så liten
liten o ensam
i en allt för stor värld
en värld med för många människor
men för få för att jag ska kunna finna någon att prata med
någon att luta mitt huvud mot och gråta o säga som det är.
hur kan det vara så svårt
när det finns söta kineser med sneda ögon i massor
när det säkert finns folk som vill tala med mig
som vill förstå
men vill jag då?
vill jag att ni ska förstå?
vill jag förstå mig själv?
eller vill jag bara ta några tabletter och tänka
det blir nog bättre så
eller vill jag bara le stort, säga "nej det är bara bra med mig" och tänka
det blir nog bättre så.
å vad jag vill
göra det jag inte får
göra sånt som skadar mig lite
men nej nej
duktig flicka
gör som hon blivit sagd
ta hand om dig själv
ta alltid hand om dig själv
är det ett straff?
duktighet..
önskar att jag visste hur jag kunde gråta bort allt
blunda o inte vakna före det är borta före
jag vill slå
sparka i betång tills mina tår försvinner
jag önskar att jag kunde förstå
vad som händer
vad jag känner
och
varför jag inte kan få någon att förstå
inte ens mig själv
1 kommentar:
EDIT! Älskade, vackra flicka! Jag saknar dig så det gör ont när jag läser detta. Jag riktigt känner genom orden du skrivit. Och jag vill bara träffa dig. Jag saknar dig!
Och duktighet. Ett kapitel för sig. Jag tänker att det är en gåva som man måste lära sig använda. Det är inte ett straff. Även om jag själv OFTA tänker, varför ska jag behöva vara duktig???
Men måste lära sig hur man ska vara duktig. Och var duktigheten sitter. Och hur man ska vara nöjd. För nöjdheten är duktighetens värsta fiende. För den sanna duktiga flickan är aldrig nöjd.
Alltså, för att kunna vara duktig (eftersom duktigheten för med sig MYCKET positivit, så som omtanke, empati och givmildhet) måste man oxå lära sig vara nöjd. Att vara nöjd med sig själv, det man gör, det man presterar och det man faktiskt inte gör.
Men det är tro sjutton det svåraste som finns. Att vara nöjd alltså. Och att utnyttja det fina och bra i duktigheten men inte det negativa. Att inte ge upp sig själv, att inte ignorera sig själv, att inte fejka alla leenden, att aldrig våga vara svag.
Det är en livslång kamp och skola i ett samhälle som aldrig är nöjdt och med en Pappa som vart nöjd med dig sen innan du föddes. Men man måste kämpa för allt annat vore lönlöst. Man måste kämpa för att det i slutändan är enda sättet att växa närmre Jesus.
Ja, edit. Det här får du tycka vad du vill om. Skrev det i hast och utan att tänka. Det kan vara från Gud. det kan vara bullshit. Du får välja. Plocka godbitarna. Fråga om du inte förstår. Dissa det du avskyr. Vi syns snart! Då får vi gå en pratpromenad på öarnas ö =)
KRAM
Skicka en kommentar