Så reste vi hundratusen mil
för att se något nytt
vi hade väl tröttnat på att stirra på varandra antar jag
började se de där leverfläckarna
som täckte ett lager över perfektionen
så reste vi hundratusen mil
för att få se någon annans smutsiga fötter och isiga tår
grät och skrek när handerna blev nariga
och vandrade snabbt och skamset
förbi
de små
som behövde oss
och jag undrar
när förlorar man sin mänskliga stolthet
egentligen?
[tacksamt vill jag säga
när man ser Storheten med sina egna smutsiga ögon
men så ser jag de små
smutsiga
under ett duntäcke
bland avgaserna
vid ett hotell
och tänker
aldrig att de kommer sträcka på ryggen igen
..om jag inte ger dem något att stödja sig emot
(mig själv)]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar