Och ibland är det så himla svårt
ibland orkar man inte diska
och ibland är ensamheten det tråkigaste som finns
för inget annat existerar
ibland ligger kläderna på hela golvet
och ibland känner man att colan har gjort ett äckligt lager över tänder
för att man glömmer bort vem man givit sitt liv till
ibland blir man irriterad över att icabrödet torkar på två dagar
och man tänker bara på pengar
ibland blir jag arg för att vi aldrig säger någonting
för att pappa låtsas som om han låtsas att det inte är någonting
och ibland gråter man och känner sig som en dålig dotter som tar alla pengar hon får och ger inte mycket mer än några självömkanssamtal på 3:20 minuter om den
ibland dödande huvudvärken
och ibland vill jag sätta fingrarna i munnen
för det känns på något sätt som om jag då inte skulle behöva skämmas
ljuga och sådant
när jag säger
ibland är det svårt
[och ibland vill man inte behöva radera orden man skriver
ljuga och sådant
för att undkomma mamma-kommentarer som
"Du är jättefin Edit"
ibland vill man bara vara ärlig
och bli accepterad för att
ibland
är det svårt]
2 kommentarer:
Jag accepterar att du har det svårt gumman, men behöver du hjälp är det BARA ATT SÄGA TILL! Sms:a om du behöver hjälp med lägenheten vettja, I'll be glad to help. Kom ihåg att vi älskar dig!
Älskade Edit fina Edit vackraste du. Jag tyckte att det var så grymt jobbigt att bo borta. När jag var sjuk och ingen kom och undrade hur jag mådde. När jag kom hem ifrån skolan och ingen ingen var hemma och jag kände inte det där huset och om de hade varit hemma skulle det kanske vara svårare för jag var ju inte direkt kompis med några av syskonen. Jag kände mig ivägen och fel i deras hus och det var lättare att bara vara i min stuga. Men där fanns det inget internet.
Det jobbigaste är att man är så äckligt ensam. Och man måste laga mat och man måste diska och allt är så himla hopplöst. Och när man aldrig orkar städa; för mig är det så att om jag mår dåligt och om det är kaos i mig är det kaos i rummet. Och det där jävla rummet var aldrig rent, jag städade en eller två gånger under det hela året jag bodde där och det var så himla äckligt alltihop. Damm och hår och alla kläder, och att få slut på strumpor en gång i veckan för att jag så sällan vågade gå in och störa med min tvätt.
Men man får vara så liten man vill, det går bra att växla ifrån att vara stor och nästan vuxen till att vara minst i världen. Det finaste finaste, som får mig att börja gråta nu, var när mamma och pappa kom till mig när jag låg hemma och var sjuk, gav mig glass och klappade mig på huvudet. Sådant behövs också. Ibland är det svårt. Och det får vara det.
Skicka en kommentar