Jag känner mig som en blixt från en klar himmel.
Oväntad
och inte särskilt välkommen.
Och i en känsla av att
jag är en kort stunds skönhet (lycka)
en minimal sekunds ljussken och
ett kvarliggande dunder.
Kontentan av känslan
av att allt jag gjort är att splittra
den som olyckligt nog stod ut från mängden
och
oväntat
som en blixt från klar himmel
blev utvald
att drabbas av mig
(visst kan man överleva, men man bär aldrig mer paraply)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar