Ett kapitel av någonting som aldrig kommer bli skapat.

Framtiden rörde sig framåt och där någonstans på en tunnelbanestation satt vi och tänkte att vi var så himla high tech med tunnelbanor och sådant, ja så tänkte vi, innan du som en knytnäve i magen steg av på stationen och plötsligt förde tiden framåt.

Jag hade väl alltid sett mig som en av dem. Som de där som faktiskt bara kunde sitta på en stol hela livet och ändå lyckas ta sig någonstans. I alla fall i våra ögon. Sett mig som en illusion av perfektion, så lik verkligheten att det blev faktum. Hybris var rättvisans namn på mig tills den dagen på hon med två fötter stod framför honom, sade ”Jag stör mig på dig”. Det var där jag genom en främlings ord suddades ut. Drogs tillbaka till min mors mage, tvingad att börja om för illusionen var bruten, pandoras ask var öppen och Ingenting blev mitt nya namn. Där stod hon och sade att jag tog upp hennes tid där jag satt på en bänk på en tunnelbanestation. Hennes ögon var korallhav och det var något med dem som fick mig att lyssna på varje ord, fick varje hårstrå på min kropp att resa sig och i en spökaktig kör skrek ”Viiiiiiiii håååååller meeeeed”. Olikt alla andra som stigit av vagnen bar hon inte på något annat är sig själv, när jag senare i vår framtid frågade henne om hennes fötter lätthet svarade hon att bära oss själva är tyngd nog. Den som orkar det behöver inga ryggsäckar med näsdukar. Nej, det var bara hon och korallhaven och min enda tanke, med spöksången som bakgrund, var att där ville jag drunkna. Bland clownfiskar och anemoner. Där i hennes korallhav ville jag drunkna för jag visste inte vad som skulle stå på min gravsten längre. Med en mening formad av färre bokstäver än namnet jag en gång blev tilldelad hade hon krossat den overkliga verklighet jag med siden av syntet hade sytt till sig själv. Hon sade det igen. Jag stör mig på dig, du stjäl min tid. Och på ett bisarrt vis flödade mitt egna kalla midsommarsvenska hav över och rann ned för mina kinder i insikten som genom denna främlings ord hade nått mig. Jag finns till.

Det var första dagen jag slutade finnas till. Och började leva.