Sjukdomen syntes på hennes händer. De hade svullnat upp så de såg numera ut som ett par tjocka tyska korvar, de var så varma att hon kunde känna blodets starka pumpande. Hon kunde knappt hålla uppe telefonen längre, fingrarna vek sig matta av den lilla utmattning de ställts inför och luren föll. Igen. Det var länge sedan hon blev sjuk nu, hon tyckte att det var egendomligt att säga det- det var länge sedan. Hon var ju inte ens gammal, hon var bara ett undantag. Hon var det lilla undantaget, den där som man alltid skakar huvudet åt när man ser den ensamma ettan på förpackningens baksida. Den där personen som är en på tiotusen i statistiken för biverkningar eller för ovanliga allergier som i sin tur kan leda till något större. Som kan leda till att du och dina uppsvullna händer blir ett undantag inlagd på en avdelning tillsammans med en åldersgrupp som du inte alls passade in i.
Det kändes som en sådan löjlig sak att gråta över, att hon inte kunde trycka ned knapparna på mobilen för att skapa ett kort meddelande om att hon mådde fint (ska det inte ens vara enkelt att ljuga via sms nu heller?). Ändå föll hon alltid en tår när hon hörde att gamlingarna runt omkring henne snarkade. Det var inte meningen att hon skulle ligga där. Att det skulle vara hennes pumpande händer som ovanpå två kylpåsar skulle behöva ligga i en bädd med hårda vita lakan. Det var inte meningen att de oanvända vita lakanens oskuld skulle förloras till henne och den pumpande sjukdomen. Det var inte tänkt så.
Hon tittade för hundrade gången för denna dag ned på sina händer. På vänstra handens ringringer satt en ensam vigselring fast och stoppade blodets flöde till fingerspetsen. En av sköterskorna hade stått i en kvart och med all sin kraft försökt få bort den enkla ringen från hennes finger. Det hade inte gått. De tyska korvarna gillade den enkla ringen som viskade tyst om något evigt. Något värt att försöka ljuga om hur bra hon mår i sina sms. Men sjukdomen syntes som alltid på hennes händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar