Jag spyr på din likgiltighet, vännen min,
jag spyr på den och saknar den du en gång var.
Hur kunde det gå så fort?
Och vad är det som händer när jag ibland verkar se glimtar av sådan du var och älskade att vara.
Vad händer då och varför händer det inte oftare, vännen min?
Jag spyr på din likgiltighet,
på dina kommentarer av att du inte bryr dig
jag spyr på att det är hälften av vad du säger
och jag spyr på att jag ser vad du missar.
Hade jag kunnat gråta skulle jag gråta för din skull
hade jag kunnat riskera dig hade jag frågat vad som hände
och skrika på dig om du sade att du inte bryr dig.
För vännen min,
jag bryr mig om dig.
Så börja bry dig om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar