Säljer ut sin tysnad.

Jag har känt mig så ensam senaste tiden
försökt skriva om det men det är så svårt,
förstår ni att det är svårt att skriva om?
För någonstans är väl offentligheten ett rop på att låta motsatsen ske
låta ensamheten bli någon form av samliv, samhet, hitta på ditt egna namn.
Och finns det något jag fruktar mer än att ge mitt allt för att faktiskt
lyckas
faktiskt få en vän.
Men jag vet inte om det går mer,
om jag verkligen inte snart ska sluta sälja ut mig själv som i en kontaktannons
skrika om fakta (eller är det bara simpla faktoider?)
att jag aldrig haft en riktig vän
inte en sådan där som finns på film.

Jag har känt mig så ensam senaste tiden
inte för att jag mår dåligt av det
utan bara för att jag vet
att vänskapsbyggandet aldrig växer ifrån dagisnivån
och jag
jag gick aldrig på dagis.