Hej, grattis du har kommit till Borås Station- så. Du lever fortfarande!

Vad är det som får oss att ta de där tre stegen i tågets riktning när vi ser det rulla in på perrongen?
Vad är det?
Vad är det som får oss att ge upp de 5 kvadrat decimeter vi under de sju senaste minuterna väntandes stått på?
Vad är det som får oss att börja tvivla på denna plats vi med omsorg valt ut?
Är det oron när man märker att de andra, ja alla, tar tre steg i den där riktningen?
Oron när de alla förstör balansen och endast du kan rädda den.

Vad är det?
Vad är det som inte får oss att applodera när vi som en klump amöba står och låter de före detta passagerarna klämma sig igenom den trånga stig vi ger dem?
Vad är det som inte får oss att klappa dem på axeln, ropa:
GRATTIS!
Du tog dig hit, välkommen.
Välkommen till Borås station.
?

Vad är det?
Vad är det som får oss att strunta i att stämpla våra kort med namnet stämpelkort?
Vad är det som får oss att sätta oss ensamma på ett dubbelsäte?
Vad är det som får oss att sitta och stirra ut genom ett fönster i närmare två timmar när vi faktiskt hade med oss en bok?
Vad är det som får oss att sätta på den sämsta av musik på mobilhögtalarna och tro att detta kan de nog uppskatta, de andra 47 personerna runt mig?
Vad är det som får oss att spola ned papper där det finns en skylt med ett rött kryss på angående samma handlig?

Vad är det?
Vad är det som får oss att ta de där tre stegen i fel riktning?
Vad är det som får oss att ta tre steg i fel riktning redo att ta tre tillbaka utan att alls reflektera över att där vi en gång stod var där dörrarna öppnades?

Vad är det?