När jag med min familj reste in till Varas centrum någon gång på nittiotalets december och tillsammans stod och kollade på de halvt fungerande glödlamporna som skulle likna julbelysning yttrade jag de välciterade orden ”det här är det vackraste jag sett”. Någon av er ser säkert fortfarande den lilla flickan när ni ser mig här idag. Eller så kanske ni fortfarande tänker på mig som systern som fick vara domare när syskonen brottades eller som det fromma barn som när vi åkte på vårpicnic sprang iväg, satte sig och pratade med träden och om någon avbröt henne blev vansinnig och skrek- ”Jag talar ju med Gud!!!”. Jag ska inte göra er besvikna, ni tänker på rätt barn i Larssonsläkten och det är säkert fortfarande en liten bit av den jag är, efter 18 år.
Denna kväll har jag tre tack att dela ut till er alla.
Och det första tacket är för att ni älskade mig, som det förundrade, fredliga och fromma barnet jag var och för att ni fortsatte älska mig efter dom där stunderna in i alla dom förändringar en människa genomgår på arton år. Det är mitt första tack.
En av de största förändringarna i mitt liv var när mina föräldrar skiljde sig. Då började jag träna, allt för att bli lite tunnare, lite mer vältränad och i grunden mycket mer älskvärd.
Jag började spela teater för att någon skulle se mig bakom masker, kostymer och ord som inte var mina, för att någon skulle kunna se och se någonting älskvärt. Jag började träna för att någon skulle se mig bortom magrutor och smala lår åter igen för att någon skulle kunna se och se någonting älskvärt. Jag älskade mina plastikoperationer vilka jag växte upp med som fick min massbildade arm att se ännu mer missbildad ut under operationsperioderna för där bortom alla bandage fanns det en möjlighet att någon skulle kunna se och se någonting älskvärt.
Kanske blev jag lite mer älskvärd som vältränad amatörskådespelerska med en födelsemärkefri arm men mitt andra tack är inte för att ni älskade mig på grund dom sakerna och vad dom gjorde med mig utan för att ni älskade mig ändå. Älskade mig torts mina brister och sårade fötter, trots mina blinda ögon för att ni redan älskade, att ni redan såg. Det är mitt andra tack.
Jag brukar påstå att jag är något socialt efterbliven pågrund av att jag aldrig gått på dagis, att jag missade dom där lektionerna om hur man får en vän och hur man sedan behåller den. Bara genom att vara här så motbevisar ni nog det.
Mitt tredje och sista tack till er är inte för att ni skulle räddat mitt liv från min egna brist på kärlek, för det skulle vara en lögn. Ni är dock frukten av barnatron som jag vet är och var min räddning när dom två människorna jag älskat över allt annat inte längre kunde älska i alla fall inte varandra. Ni är den rikaste gåva i mitt liv, ni är dom och det som får mig att fortfarande, efter arton år, kunna titta på livet och säga- ”det här är det vackraste jag någonsin sett”. Det är mitt tredje tack. Så tack, tack och tack.
1 kommentar:
Då när dina föräldrar skilde sig, jag antar att det var hösten 2009. Jag minns att jag läste ett något du skrev då, som verkade handla om just det. Jag minns det därför att den hösten skilde sig även mina föräldrar. Såklart var det inte roligt att läsa att det hände även för någon annan, men samtidigt var det lite skönt att just då få veta att det inte bara var i min familj det hände just då. Även om jag såklart inte trodde att det var så. Men att veta någon specifik person som också var med om det just då. Även om jag inte kände, eller känner, dig. Men ändå, jag läste ju trots allt din blogg.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, men jag har fått för mig att man ska skriva vad man tänker och det här är vad jag tänker. Det står ju faktiskt spontaniteter istället för kommentarer och då ska det väl vara något man tänker spontant. Så jag tänker inte bry mig så mycket om att tänka varför jag skriver den här kommentaren, och om det är vettigt att posta den.
Ha det fint!
Skicka en kommentar