Den dagen som inte längre skulle kallas min.

Så fortsatte livet
det stannade aldrig upp
det gjorde aldrig en andningspaus
vände sig inte om och frågade
går allt bra där bak?

Livet lät oss inte ta några toalettstopp ens
man får snällt hålla sig
det hade mamma berättat för hon har länge varit vid liv.

Så fortsatte livet
det stannade aldrig upp
det gjorde ingen andningspaus
när det var allt jag krävde
det gav inga råd då det var allt jag behövde
det stöttade mig aldrig och det var aldrig emot mig.

Oundvikligen var det min opartiska vän
som alltid partiskt, när allt är över, räcker upp handen i ett fast JA
när det i den slutliga dagen frågas frågan

"var detta allt?"

Ett enträget språng efter livet som alltid kommer lämna dig i sticket,
alltid kommer tvinga dig att lämna allt du någonsin
hatat och älskat
vara beredd att skicka dig över

till sidan vi envisas med att kalla den andra.