I någon annans linnetyg.
- en människoskildring
Hon hade blonderat håret dagen innan. Det blev inte alls som hon hade tänkt sig, skiftade nu i gult och hårrötterna hade fortfarande hennes vanliga råttfärgade nyans. Inte alls som Pernilla Wahlgren. Hon stod nu och försökte bestämma sig om det såg bättre eller sämre ut än innan men det var svårt att avgöra. På något sätt var det ju det uppenbara försöket att bli snyggare som förödade det hela. Nu var det så uppenbart tydligt att hon hade försökt att skapa något nytt och vackert, men misslyckats. Det skulle vara så uppenbart för alla på kontoret, alla skulle se att vad hon sökte var någon kommentar av stilen ”Oj! Vad snygg du är i håret, jag önskar att jag också kunde våga göra något sådant...”. Nu skulle den uppenbara förändringen istället inte ge några kommentarer alls, de var ju trots allt goda människor som med sin tigande tystnad ville tala om för sina medmänniskor att jag – jag är inte en sådan där som ljuger. Att ärligheten alltid skulle bli hennes fall.
Hon tog upp kökssaxen och med ett långsamt klipp skapade hon en snedlugg som vätte ned över hennes högra ögonbryn. Nog blev den sned alltid. Situationen påminde i hennes huvud om de första året hon börjat använda smink och stod nästan en timma framför badrumsspegeln i barndomshemmet. När hon efter mycket suddande, för att få fram en rättvis skiftning av skuggorna, stolt kunnat lämna badrummet och i farstun lydigt ta på sig cykelhjälmen (som hon tog av så fort hon cyklat runt hörnet) kände hon att det här skulle bli en bra dag. Det regnade ute. När hon försenad steg in i klassrummet var det uppenbart att hon inte hade velat se ut som ett nedkladdat spöke. Det var uppenbart att vad hon ville nå var något helt annat och tystnaden bekräftade misslyckandet. Det var vad hon hade lärt sig, att ärligheten alltid blev hennes fall. Och ärligheten stod då alltid skrikande tyst vid åsynen av det vrak hon var och alltid varit.
Hon var inte ful, det var inte det som var problemet. När hon var i Spanien i somras hade en man visslat, med den sensuella rösten som endast medelhavsmän verkar ha, och sagt ”Bella...!”. Han hade till och med sagt det högt. Nej, det var inte utseendet som var problemet det var bara det att vart hon än gick så verkade det vara så tydligt. Som om hon hade haft en stämpel i pannan, betygen i handen och en t-shirt från skoltiden där det stod CLEAN TEEN (men i ärlighetens namn hade hon med glädje givit bort oskulden med stort o till vilken pojke som helst. Hon var inte ens särskilt kräsen). Hon var en rörlig diabildskärm och som om hennes egen mamma hade suttit där och med passionen skrikandes från de röda kinderna och senila ögonen själv bytte bilder så att de bara blev mer pinsamma och pinsamma för var stund. Det var så hon kände, som om ju mer någon umgicks med henne desto mer av bilder på när hon kissat på sig på första skoldagen fick det plågade offret till medmänniska se. Hon var genomskinlig. Allt syntes så väl, varje felsteg, varje ärr av förödmjukelse hade lagt sig som en linje i mungipan. Hon fick aldrig någon nystart, hon kunde aldrig för någon dölja att hon hela sitt liv varit ensam för hon hade då aldrig lärt sig att man kunde skylda sig själv med fikonlöv.
Håret såg värre ut nästa morgon men inga tårar föll till handfatet. Hon hade inget att gråta för mer än vad som även denna dag skulle utebli. Hon hade bäddat sin säng med tyg i siden men allt hon önskade var att vakna upp i någon annans linnetyg. Hade köpt ett nytt nattlinne med spets men allt hon önskade var att någon skulle kunna offra sig, någon stackars sate skulle kunna skriva upp sig på att bara för en stund titta på henne utan det. Hon hade ju fått en elektriker att dimra lamporna i sovrummet så det behövde inte ens vara ljust. Det var allt hon ville men inga tårar föll den morgonen till handfatet, för hon hade inget förlorat. Bara vunnit ännu en dag av den ärligaste av tystnad.
- Hejsan, jag skulle vilja sjukanmäla mig mig
- Du mår alltså dåligt?
- Ja. Precis. Dåligt.
- Okej. Vi sätter in Sara för att ersätta dig.
-Tack så mycket. Jag ringer imorgon om jag inte mår bättre.
- Ingen brådska.
- Hejdå.
Ingen på jobbet förstod hur hon hade lyckats bli anställd. Ibland brukade de räkna orden som kom ur hennes mun under en vecka, den som hade fått flest ord tilltalade till sig vann en öl när de gick till den närliggande puben på after work – utan henne så klart. Hon var deras joker utan att veta om det, hon var djuret inne på zoo:t medan deras uppgift bara var att betala för att stirra – fråga sig – hur kom du hit? Det var inte så att de mådde dåligt över sitt beteende, de visste ju alla vem det var som var malplacerad och självklart var det skönt att det inte var någon av dem. Ingen av dem hade blonderat håret dagen innan och ingen av dem hade klippt en generande snedlugg för att täcka upp det första misstaget.
Dock hade Någon av dem kanske parfymerat brevet till ex-mannen som lämnat denna någon ett antal år tidigare för en betydligt yngre kvinna. Någon annan hade kanske gått till en kurs i samba i tron att det var där, likt på film, kunde man träffa kvinnan i sitt liv men insett att det var ett kurs för par – endast. En tredje av dessa Någon kanske kvällen innan tog en lättklädd bild på mobilen som den här Någon snabbt skickade iväg till ett påhittat nummer bara för att det var så nära ett utmanande förhållande Någon i hela sitt liv skulle komma. Och kanske var det Någon som bäddade sina linnetyg extra fint, drömde om parfymerade brev, blonderade flickor, snedluggar, samba för singlar och om att sälja sin kropp för tjugofem öre (så länge det var ett inrikesskickat meddelande) till intet. För någonstans bortom deras uppenbara försök låg under varje slitet sovrumslakan en enkel vädjande önskan, likt en bön, att bara inte bli glömd.
Hon hade blonderat håret dagen innan. Dödat pigmenten i sitt råttfärgade hår, dödat ännu en liten bit av den hon från början föddes och var. Och dom skänkte alla bort sina röster till välgörenhet i önskan av någon dag bli allt det Någon alltid önskat sig. Men ändå satt de alla ensamma på julafton, önskade sig pigmentdödande medel av tomtefar.
