Det var en mycket fin dag i mitt liv det där, och det är väl kanske lyriskt nog att uttrycka.

Den dagen som inte längre skulle kallas min.

Så fortsatte livet
det stannade aldrig upp
det gjorde aldrig en andningspaus
vände sig inte om och frågade
går allt bra där bak?

Livet lät oss inte ta några toalettstopp ens
man får snällt hålla sig
det hade mamma berättat för hon har länge varit vid liv.

Så fortsatte livet
det stannade aldrig upp
det gjorde ingen andningspaus
när det var allt jag krävde
det gav inga råd då det var allt jag behövde
det stöttade mig aldrig och det var aldrig emot mig.

Oundvikligen var det min opartiska vän
som alltid partiskt, när allt är över, räcker upp handen i ett fast JA
när det i den slutliga dagen frågas frågan

"var detta allt?"

Ett enträget språng efter livet som alltid kommer lämna dig i sticket,
alltid kommer tvinga dig att lämna allt du någonsin
hatat och älskat
vara beredd att skicka dig över

till sidan vi envisas med att kalla den andra.

Jag ger er början på en fråga men slutet av ett svar.

Varför.

Ingen frågar mig det. Ingen har någonsin frågat mig det. Så nu tillåter jag mig själv att fråga just mig själv. Varför.

Om jag strök över allt, om jag kunde radera allt, allt, allt som har med min tro att göra i mitt liv så vet inte jag vad som skulle finnas kvar. Det skulle vara som ett skal, ett sådant jättefint påskägg i kristyr som bara får stå på en hylla och se fint ut för det är för fragilt för att hålla i. Det som skulle finnas kvar skulle vara något skört, något jag aldrig skulle vilja värna om. Jag får hemskt nog bilden av ett dödsfött barn. Något som hade så stor potential, något som kunde bli så vackert, så värdefullt men som nu bara ligger där. Som ett skal av den storhet som aldrig blev av.

Jag vill nästan bara släcka dagen, krypa ned under mitt täcke och fälla några tårar när jag tänker på det. Vad skulle jag vara, vad skulle jag blivit. Om allt kunde strykas över, alla handlingar, alla tankar, alla vägar jag valde i övertygelsen om att jag inte var ensam i det valet. Är en tro någonting för dom som bara är tillräckligt desperata, tillräckligt själsligt självmordsbelägna för att inte längre helt och fullt kunna lita på sitt egna jag (men åh, vad vore då jag? Jag vägrar tro att det inte finns något mer är kemiska signaler i hjärnan som skapar någonting som skulle kunna ses som en "personlighet", ett "jag", ett skal)? Åh, självklart är det det. Jesus (ja, jag vet att det är ett starkt ord och jag ger dig tillåtelsen att sluta läsa bara på grund av det om du så önskar) är mannen för dom desperata själarna. Dom desperata själarnas räddare skulle jag nog vilja kalla honom.

Nå, Edit, varför. För att det är det enda jag har och det låter så desperat, jag brukar aldrig vilja uttrycka mig så om varför jag fortfarande ber mina böner när jag tappat bort mina nycklar. För att det är det enda jag har. För att Jesus, för att min tro är det enda jag har som jag inte lättvindigt skulle kunna krossa med mina bara händer, se på som ett dödfött barn. För att det är det enda jag har i mitt liv som aldrig har svikit mig och framför allt- för att det enda jag har i mitt liv som jag med helt min kropp vill utnämna till en sanning.

Och jag vill att vi ska sluta nu, sluta påstå att det som är rätt för dig är rätt för dig i meningar om den största frågan som finns på jorden- varför vi lever. Livet är inte svart på vitt men livet i sig själv är det! Antingen lever man eller så gör man inte det. Det är svart och det är vitt. Antingen lever man för att Gud skapade en till en levande varelse eller så lever man på grund av en kemisk reaktion från ingenstans som lyckades bli du. Det är svart på vitt. Våga säg att jag har fel, för jag vågar säga att allt jag har är övertygelsen om att jag inte har det.

Jag skulle kunna berätta om dom mirakel jag har fått vara med om, jag är en välsignad ung kvinna, men det är inte varför. Jag har inte tillägnat mitt liv till Jesus för dom gudomliga saker som han har fått mig att se eller själv varit med om utan för att insikten, övertygelsen, tron på Honom ledde mig och lät mina ögon öppnas för Hans storhet. Det var uppföljaren liksom, det var godisbiten efter middagen när man var liten. Och de dagar då jag tvivlar på mitt livs grund så är det inte minnena av spelen framför mina ögon som för mig på lugnt vatten för en stabil kristen igen utan att ställa mig frågan varför. Vad skulle finnas kvar om du kunde stryka över allting.

Vill du veta det?

Ingenting. För vart steg jag minns från mina barnafötters steg till mina nuvarande fossingar i storlek 39 sitter samman, hårt håller miniedit i den röda tråden som fortfarande idag går rakt in i mitt hjärta där det enda som finns är ett rop av att det finns mer än kemiska reaktioner.

Varför Jesus. Varför inte någon av alla andra gubbar som kommer och påstår att de har vägen? Jag har haft 365 dagar x 18 år på mig att vända mig om, hänga på något annat tåg men jag har stannat. Vill inte påstå att det är för att jag bär sådana där lappar vid sidan av ögonen som kapplöpningshästar ofta bär för att ej distraheras av omgivningen. Jag vill istället påstå att jag har fått vidare ögon för var dag under alla dessa år men denna vidvinkelssyn endast givit mig en större övertygelse om att jag fick en fullträff från början. Att det som alltid dragit i mitt hjärta likt som om någon fångat mig med ett fiskespö har fått sitt svar hos Jesus. Givit mig det svaret som får mig att våga fråga livets största fråga. Varför?

Och en dag, inte särskilt mycket vackrare än den här, önskar jag att få höra dig fråga dig samma sak.

Snälla bli min igen

Från den jag är till den jag bara kan bli i dig

för

vi väntar inte längre på ett tåg
inget tåg som kommer ta oss långt långt bort
som vi inte skulle veta vart det skulle ta oss
men det skulle inte spela någon roll
för vi skulle vara tillsammans.

nej

vi väntar inte längre på något sådant tåg
vi går på rälsen
vi är tåget
vi vet vår slutstation
och vi är redan alltid tillsammans.

jag vill säga
att jag älskar dig.

Osagt

Jag skulle vilja säga förlåt till dig
för att jag aldrig pratar med dig och för att mina frågor är krystade,
jag skulle vilja säga förlåt till dig
för att jag aldrig känner mig nog som vän till dig
för att jag alltid känner för att göra slut med dig-
säga det är inte du det är jag
du förtjänar någon bättre
någon som faktiskt kan gråta när du gör det
se genom muren du bygger upp bara för att testa om jag ser
någon som ringer
som skulle kunna hålla ett tal i alla fall
ett litet tal på din födelsedag.

Jag känner alltid för att bryta upp från dig,
vara den som tar första steget
den som lämnar cafét först,
den som klappar på axeln.
Jag skulle vilja säga förlåt för det.
Jag skulle vilja säga förlåt för att jag har dragit mig ifrån alla ni i dom vackraste av kärleksrelationer,
alla ni som har någon som alltid kommer betyda mer än en smutsig gammal dålig vän.
Jag skulle vilja säga förlåt för att jag har haft så svårt att stirra på er operfekta lycka,
som ett litet barn med en godisklubba för den som tappat barndomen men påstår sig vara livlig och ung,
och möta mina egna tankar av att
jag trodde jag var lycklig som det var nu
jag trodde jag älskade att ha det som jag har det nu.
Jag skulle vilja säga förlåt för att ni blivit ännu en av speglarna som jag reda står för mycket framför.

Jag skulle vilja säga förlåt för att det svåraste förlåtet är det som inte var väntat
och
jag skulle därför vilja säga förlåt till dig för att jag aldrig kommer ge dig mitt förlåt.

Ett erbjudande.

Ska man stötta något smutigt
ska man träda in i massan av människor fraktade likt boskapsdjur,
under jorden,
ska man inbilla sig att man skulle kunna vara med att förändra
ska man frivilligt göra sig till ett objekt,
i världens namn?

Ska man stötta något smutsigt?

Dom oskiljbara.

Har du träffat min saknad?

Nehe ja då här är den.

Saknaden, du, du, saknaden.

Hur vi känner varandra?

Jaaa, men vi kan väl säga att vi alltid lyckas stöta på varandra lite här och var.

Visst är det kul när man kan hålla kontakten så bra efter alla dessa år ja?

Men vad roligt då kanske vi kan ta en drink sen och prata gamla saknader!

Toppen då ska vi nog dra vidare, saknaden och jag.

Det var trevligt att träffa dig med.

Hejdå!

Fakta

Här ligger jag och är otillräcklig.
Ja, här ligger jag och inte räcker till.
Här ligger jag och är onödig.
Jajemensan, här ligger jag och är oduglig.
Här ligger jag och är ofullkomlig.
Japp, här ligger jag och är operfekt.

Och där uppe står väl Du, visar upp lilla mig för dina groupies med änglahår, säger:
Jodå, där ligger hon och är älskad.

Ett tal till mina vänner.

När jag med min familj reste in till Varas centrum någon gång på nittiotalets december och tillsammans stod och kollade på de halvt fungerande glödlamporna som skulle likna julbelysning yttrade jag de välciterade orden ”det här är det vackraste jag sett”. Någon av er ser säkert fortfarande den lilla flickan när ni ser mig här idag. Eller så kanske ni fortfarande tänker på mig som systern som fick vara domare när syskonen brottades eller som det fromma barn som när vi åkte på vårpicnic sprang iväg, satte sig och pratade med träden och om någon avbröt henne blev vansinnig och skrek- ”Jag talar ju med Gud!!!”. Jag ska inte göra er besvikna, ni tänker på rätt barn i Larssonsläkten och det är säkert fortfarande en liten bit av den jag är, efter 18 år.

Denna kväll har jag tre tack att dela ut till er alla.

Och det första tacket är för att ni älskade mig, som det förundrade, fredliga och fromma barnet jag var och för att ni fortsatte älska mig efter dom där stunderna in i alla dom förändringar en människa genomgår på arton år. Det är mitt första tack.

En av de största förändringarna i mitt liv var när mina föräldrar skiljde sig. Då började jag träna, allt för att bli lite tunnare, lite mer vältränad och i grunden mycket mer älskvärd.

Jag började spela teater för att någon skulle se mig bakom masker, kostymer och ord som inte var mina, för att någon skulle kunna se och se någonting älskvärt. Jag började träna för att någon skulle se mig bortom magrutor och smala lår åter igen för att någon skulle kunna se och se någonting älskvärt. Jag älskade mina plastikoperationer vilka jag växte upp med som fick min massbildade arm att se ännu mer missbildad ut under operationsperioderna för där bortom alla bandage fanns det en möjlighet att någon skulle kunna se och se någonting älskvärt.

Kanske blev jag lite mer älskvärd som vältränad amatörskådespelerska med en födelsemärkefri arm men mitt andra tack är inte för att ni älskade mig på grund dom sakerna och vad dom gjorde med mig utan för att ni älskade mig ändå. Älskade mig torts mina brister och sårade fötter, trots mina blinda ögon för att ni redan älskade, att ni redan såg. Det är mitt andra tack.

Jag brukar påstå att jag är något socialt efterbliven pågrund av att jag aldrig gått på dagis, att jag missade dom där lektionerna om hur man får en vän och hur man sedan behåller den. Bara genom att vara här så motbevisar ni nog det.

Mitt tredje och sista tack till er är inte för att ni skulle räddat mitt liv från min egna brist på kärlek, för det skulle vara en lögn. Ni är dock frukten av barnatron som jag vet är och var min räddning när dom två människorna jag älskat över allt annat inte längre kunde älska i alla fall inte varandra. Ni är den rikaste gåva i mitt liv, ni är dom och det som får mig att fortfarande, efter arton år, kunna titta på livet och säga- ”det här är det vackraste jag någonsin sett”. Det är mitt tredje tack. Så tack, tack och tack.

Sofias hjärta.

En uttröttad muskel fortsätter pumpa
för att våra kinder ska orka blossa upp
när vad vi det med hela hjärtat kan sakna som har lagt sig under ett täcke av verklighet.

Min älskade du,
min käraste,
min raraste,
gumman

uttröttade muskler fortsätter att pumpa
tills inget liv i blodet finns kvar.

Och här står jag och skriker åt Sofias hjärta,
fortsätt pumpa med allt det blod av liv du har.

tisdagen

En ny dag av nåd har nått sin början
och låt oss kasta lite av gårdagens slam
i renande hav
och låt oss börja en alldeles ny dag av nåd.

Godmorgon.

Dagens bekännelse och samhällskritiksdos

Jag är kär
jag är så förbannat jävla kär
och jag har inga bilder på Ansiktsboken där jag gnuggar min näsa mot min kärleks kind och ler med hjärtat
och jag har inte meddelanden i min logg med ett litet hjärta från min kärlek, bara för att visa det vi båda vet och vill att offentligheten ska avunda.

Jag är kär
jag är förbannat jävla kär
och jag har ett odefinierbart civilistatus bredvid ett längtande hjärta
medan ni hånglar i korridorer, håller hand i när ni äter och älskar att gnugga in det hos oss odefinierbara

(älskar det nästan mer än ni lyckas älska varandra.)

Jag är kär
jag är så förbannat jävla kär
att allt jag är
är nu fallen med mina tårar på grund av att jag aldrig kommer få bli
så förbannat jävla irriterande som mänskligheten trånar efter att oss skapa.

Så älskvärda som ni.

Kan man bryta upp genom att ge upp?