Hej, grattis du har kommit till Borås Station- så. Du lever fortfarande!

Vad är det som får oss att ta de där tre stegen i tågets riktning när vi ser det rulla in på perrongen?
Vad är det?
Vad är det som får oss att ge upp de 5 kvadrat decimeter vi under de sju senaste minuterna väntandes stått på?
Vad är det som får oss att börja tvivla på denna plats vi med omsorg valt ut?
Är det oron när man märker att de andra, ja alla, tar tre steg i den där riktningen?
Oron när de alla förstör balansen och endast du kan rädda den.

Vad är det?
Vad är det som inte får oss att applodera när vi som en klump amöba står och låter de före detta passagerarna klämma sig igenom den trånga stig vi ger dem?
Vad är det som inte får oss att klappa dem på axeln, ropa:
GRATTIS!
Du tog dig hit, välkommen.
Välkommen till Borås station.
?

Vad är det?
Vad är det som får oss att strunta i att stämpla våra kort med namnet stämpelkort?
Vad är det som får oss att sätta oss ensamma på ett dubbelsäte?
Vad är det som får oss att sitta och stirra ut genom ett fönster i närmare två timmar när vi faktiskt hade med oss en bok?
Vad är det som får oss att sätta på den sämsta av musik på mobilhögtalarna och tro att detta kan de nog uppskatta, de andra 47 personerna runt mig?
Vad är det som får oss att spola ned papper där det finns en skylt med ett rött kryss på angående samma handlig?

Vad är det?
Vad är det som får oss att ta de där tre stegen i fel riktning?
Vad är det som får oss att ta tre steg i fel riktning redo att ta tre tillbaka utan att alls reflektera över att där vi en gång stod var där dörrarna öppnades?

Vad är det?

I någon annans linnetyg.

- en människoskildring

Hon hade blonderat håret dagen innan. Det blev inte alls som hon hade tänkt sig, skiftade nu i gult och hårrötterna hade fortfarande hennes vanliga råttfärgade nyans. Inte alls som Pernilla Wahlgren. Hon stod nu och försökte bestämma sig om det såg bättre eller sämre ut än innan men det var svårt att avgöra. På något sätt var det ju det uppenbara försöket att bli snyggare som förödade det hela. Nu var det så uppenbart tydligt att hon hade försökt att skapa något nytt och vackert, men misslyckats. Det skulle vara så uppenbart för alla på kontoret, alla skulle se att vad hon sökte var någon kommentar av stilen ”Oj! Vad snygg du är i håret, jag önskar att jag också kunde våga göra något sådant...”. Nu skulle den uppenbara förändringen istället inte ge några kommentarer alls, de var ju trots allt goda människor som med sin tigande tystnad ville tala om för sina medmänniskor att jag – jag är inte en sådan där som ljuger. Att ärligheten alltid skulle bli hennes fall.

Hon tog upp kökssaxen och med ett långsamt klipp skapade hon en snedlugg som vätte ned över hennes högra ögonbryn. Nog blev den sned alltid. Situationen påminde i hennes huvud om de första året hon börjat använda smink och stod nästan en timma framför badrumsspegeln i barndomshemmet. När hon efter mycket suddande, för att få fram en rättvis skiftning av skuggorna, stolt kunnat lämna badrummet och i farstun lydigt ta på sig cykelhjälmen (som hon tog av så fort hon cyklat runt hörnet) kände hon att det här skulle bli en bra dag. Det regnade ute. När hon försenad steg in i klassrummet var det uppenbart att hon inte hade velat se ut som ett nedkladdat spöke. Det var uppenbart att vad hon ville nå var något helt annat och tystnaden bekräftade misslyckandet. Det var vad hon hade lärt sig, att ärligheten alltid blev hennes fall. Och ärligheten stod då alltid skrikande tyst vid åsynen av det vrak hon var och alltid varit.

Hon var inte ful, det var inte det som var problemet. När hon var i Spanien i somras hade en man visslat, med den sensuella rösten som endast medelhavsmän verkar ha, och sagt ”Bella...!”. Han hade till och med sagt det högt. Nej, det var inte utseendet som var problemet det var bara det att vart hon än gick så verkade det vara så tydligt. Som om hon hade haft en stämpel i pannan, betygen i handen och en t-shirt från skoltiden där det stod CLEAN TEEN (men i ärlighetens namn hade hon med glädje givit bort oskulden med stort o till vilken pojke som helst. Hon var inte ens särskilt kräsen). Hon var en rörlig diabildskärm och som om hennes egen mamma hade suttit där och med passionen skrikandes från de röda kinderna och senila ögonen själv bytte bilder så att de bara blev mer pinsamma och pinsamma för var stund. Det var så hon kände, som om ju mer någon umgicks med henne desto mer av bilder på när hon kissat på sig på första skoldagen fick det plågade offret till medmänniska se. Hon var genomskinlig. Allt syntes så väl, varje felsteg, varje ärr av förödmjukelse hade lagt sig som en linje i mungipan. Hon fick aldrig någon nystart, hon kunde aldrig för någon dölja att hon hela sitt liv varit ensam för hon hade då aldrig lärt sig att man kunde skylda sig själv med fikonlöv.

Håret såg värre ut nästa morgon men inga tårar föll till handfatet. Hon hade inget att gråta för mer än vad som även denna dag skulle utebli. Hon hade bäddat sin säng med tyg i siden men allt hon önskade var att vakna upp i någon annans linnetyg. Hade köpt ett nytt nattlinne med spets men allt hon önskade var att någon skulle kunna offra sig, någon stackars sate skulle kunna skriva upp sig på att bara för en stund titta på henne utan det. Hon hade ju fått en elektriker att dimra lamporna i sovrummet så det behövde inte ens vara ljust. Det var allt hon ville men inga tårar föll den morgonen till handfatet, för hon hade inget förlorat. Bara vunnit ännu en dag av den ärligaste av tystnad.

- Hejsan, jag skulle vilja sjukanmäla mig mig

- Du mår alltså dåligt?

- Ja. Precis. Dåligt.

- Okej. Vi sätter in Sara för att ersätta dig.

-Tack så mycket. Jag ringer imorgon om jag inte mår bättre.

- Ingen brådska.

- Hejdå.

Ingen på jobbet förstod hur hon hade lyckats bli anställd. Ibland brukade de räkna orden som kom ur hennes mun under en vecka, den som hade fått flest ord tilltalade till sig vann en öl när de gick till den närliggande puben på after work – utan henne så klart. Hon var deras joker utan att veta om det, hon var djuret inne på zoo:t medan deras uppgift bara var att betala för att stirra – fråga sig – hur kom du hit? Det var inte så att de mådde dåligt över sitt beteende, de visste ju alla vem det var som var malplacerad och självklart var det skönt att det inte var någon av dem. Ingen av dem hade blonderat håret dagen innan och ingen av dem hade klippt en generande snedlugg för att täcka upp det första misstaget.

Dock hade Någon av dem kanske parfymerat brevet till ex-mannen som lämnat denna någon ett antal år tidigare för en betydligt yngre kvinna. Någon annan hade kanske gått till en kurs i samba i tron att det var där, likt på film, kunde man träffa kvinnan i sitt liv men insett att det var ett kurs för par – endast. En tredje av dessa Någon kanske kvällen innan tog en lättklädd bild på mobilen som den här Någon snabbt skickade iväg till ett påhittat nummer bara för att det var så nära ett utmanande förhållande Någon i hela sitt liv skulle komma. Och kanske var det Någon som bäddade sina linnetyg extra fint, drömde om parfymerade brev, blonderade flickor, snedluggar, samba för singlar och om att sälja sin kropp för tjugofem öre (så länge det var ett inrikesskickat meddelande) till intet. För någonstans bortom deras uppenbara försök låg under varje slitet sovrumslakan en enkel vädjande önskan, likt en bön, att bara inte bli glömd.

Hon hade blonderat håret dagen innan. Dödat pigmenten i sitt råttfärgade hår, dödat ännu en liten bit av den hon från början föddes och var. Och dom skänkte alla bort sina röster till välgörenhet i önskan av någon dag bli allt det Någon alltid önskat sig. Men ändå satt de alla ensamma på julafton, önskade sig pigmentdödande medel av tomtefar.

Säljer ut sin tysnad.

Jag har känt mig så ensam senaste tiden
försökt skriva om det men det är så svårt,
förstår ni att det är svårt att skriva om?
För någonstans är väl offentligheten ett rop på att låta motsatsen ske
låta ensamheten bli någon form av samliv, samhet, hitta på ditt egna namn.
Och finns det något jag fruktar mer än att ge mitt allt för att faktiskt
lyckas
faktiskt få en vän.
Men jag vet inte om det går mer,
om jag verkligen inte snart ska sluta sälja ut mig själv som i en kontaktannons
skrika om fakta (eller är det bara simpla faktoider?)
att jag aldrig haft en riktig vän
inte en sådan där som finns på film.

Jag har känt mig så ensam senaste tiden
inte för att jag mår dåligt av det
utan bara för att jag vet
att vänskapsbyggandet aldrig växer ifrån dagisnivån
och jag
jag gick aldrig på dagis.

De enda tre sakerna som skänker generaliseringen den fullkomliga sanningen.

1. Jesus älskar alla människor.
2. Jesus dog för alla människor (lika med) räddade alla människor (lika med) alla människor har möjligheten att ta emot Hans räddning
3. Jesus är Herre över alla människor.
   

Denna veckan(s slut)

Ska man vara ärlig?
Ska man vara ärlig och rak?
Ska man säga som det är,
trots att inget som håller någonsin bär.
Ska man vara ärlig?
Ska man säga att jag känner mig så ensam när jag är med er.
Ska man vara ärlig och rak?
Ska man säga att jag kvävs av er ensamhet och jag vet att ni inte vill ha mig som er vän.
Ska man säga som det är,
trots att inget som håller någonsin bär.

För jag är inte så ensam,
jag är inte så jävla ensam som du är.

B

Köp mig, köp mig fri.
Köp mig från pengar, köp mig flygande fri.
Sluta sälja mig, sluta sälja mig fångandes.
Sluta sälja mig del för del, sluta fångandes sälja mig
Köp mig fri, jag blir din slav
aldrig mer fången alltid förbli fri.

(fult. sant)

Jag har i många år önskat mig en vän
så kom facebook och så insåg man att det inte ens fanns några att skicka en förfrågan.

Men visst gav du mig en syster?
En hjärtlig bror?
Visst gav du mig små syskon i varje hörn av vår jord?

Låt oss då leva som sådana.

Se till mig som liten är.

Hur tar du vara på min bön?
Har du redan lagt den på hög bland de miljontals redan bedda eller ligger den fortfarande i kö?
Fastnade den i sändningen, ligger den fortfarande i utkorgen söker efter Dig att mottaga den?
Kan jag inte få ett leveransbesked,
visshet om att mitt brev återvänder tillbaka om det ej kommer fram
att brevbäraren skriver några snabba ord om att jag skall kolla mottagarens adress och skicka igen?
Har du satt den i verket eller har du skakat på huvudet och skrattat lite åt hur lite jag ser, så lite jag vet. Har du gjort det? Hur vet jag då?
Har du hört den och glömt den,
har du sett den och älskat den?
Funderar du över den eller visste du redan innan den kom vad du skulle svara och vad du skulle säga och om jag skulle ens märka vilket under Du gjort bara genom att vilja.
Vilja ta emot mina tafatta böner om onödiga saker som jag under mina dagliga stunder sänder iväg till Dig.

För jag har för mig att du aldrig var mycket av en småpratare.

Vi möter varandras blickar i korridoren
vi vinkar inte och vi hälsar ej
vi bara möter varandras blickar som för att säga
att där finns du och här är finns jag.
Sen går vi vidare utan att ens ha stannat
vi fortsätter gå åt var sitt håll för vi fortsätter att veta
att där finns du och här finns jag
och vi kommer möta varandra snart igen
bara för att kunna bekräfta
att vi fortfarande möter varandras blickar i korridoren

som för att veta att där finns du och där finns jag
och vi behöver inte något småprat, vi behöver inga väderrapporter (annat än de som av hjärta stormar), vi behöver inga vänlighetsfraser, inga kramar och inga handslag. Vi behöver inte mycket. Bara din nåd.

(så tack för att du fortfarande ser mig, möter min blick när vi möter varandra i korridoren)

När vänner jag knappt känner lämnar saltat vatten på våra klassrumsgolv.

Tårarna faller som dominobrickor i min omgivning, ser ni det?
Ni faller och jag står där bredvid och förstår ingenting och jag vill skrika er i ansiktet att jag tycker att ni är så korkade och dumma.
Att ni inte ser
och att ni inte hör
och att ni inte förstår
att ni är mer än fallna
ni är burna.

När jag ber för mina fiender.

Jag spyr på din likgiltighet, vännen min,
jag spyr på den och saknar den du en gång var.
Hur kunde det gå så fort?
Och vad är det som händer när jag ibland verkar se glimtar av sådan du var och älskade att vara.
Vad händer då och varför händer det inte oftare, vännen min?
Jag spyr på din likgiltighet,
på dina kommentarer av att du inte bryr dig
jag spyr på att det är hälften av vad du säger
och jag spyr på att jag ser vad du missar.
Hade jag kunnat gråta skulle jag gråta för din skull
hade jag kunnat riskera dig hade jag frågat vad som hände
och skrika på dig om du sade att du inte bryr dig.
För vännen min,
jag bryr mig om dig.
Så börja bry dig om mig.

Jag dog med dig men här går jag som en vålnad kvar.

Spegelbilden var ingen vän, den var inte ens en släkting. Knappast längre en bekant. Den talade bara om alla de dagar hon inte mindes, de där som bara försvann och inte gjorde mer än att rita streck i hennes ansikte. Hennes barbarn hade tagit en tjock tuschpenna och på högra sidan av badrumsspegeln och skrivit ”du är fin farmor” med kringliga bokstäver. De var svåra att få bort och hur mycket hon än skrubbade med trasan så ville inte orden lämna främlingen i spegelns sida.

Munnen på främlingen hade stramat till, läpparna liknade vid det här laget bara två raka streck. Smilgroparna som likt ett lyckans avtryck fanns i hennes kinder som ung hade matats ut och nu var allting stramt. Där hjärtat en gång hade suttit satt nu bara en utsliten muskel och främlingen i spegeln kände sig ensam. Till och med hon såg det, det var så ensamt i spegeln och hon var alltid rädd för att ansiktsstrecken, de strama linjerna och de utslitna musklerna skulle sluka henne levande om hon skådade dem för länge. Så skulle hon också bli så där ensam. Som främlingen hon undvek i badrumsspegeln.

Ännu en dag gav du mig.

Vad är väl jag om inte ett barfotabarn i livet
borttappad bland skog och snår
bland spårvagnar och motorvägar
och jag har inte lärt mig att följa världens vägskyltar
utan jag vandrar runt med höfterna mina
tutas på för det syns,
jag är rädd att det syns,
att jag vandrar med mina barfotafötter efter någon annans
att allt jag är osäker på mig själv
men säkert fast rotad i Dig.

Andas med mig.