Säljer ut sin tysnad.

Jag har känt mig så ensam senaste tiden
försökt skriva om det men det är så svårt,
förstår ni att det är svårt att skriva om?
För någonstans är väl offentligheten ett rop på att låta motsatsen ske
låta ensamheten bli någon form av samliv, samhet, hitta på ditt egna namn.
Och finns det något jag fruktar mer än att ge mitt allt för att faktiskt
lyckas
faktiskt få en vän.
Men jag vet inte om det går mer,
om jag verkligen inte snart ska sluta sälja ut mig själv som i en kontaktannons
skrika om fakta (eller är det bara simpla faktoider?)
att jag aldrig haft en riktig vän
inte en sådan där som finns på film.

Jag har känt mig så ensam senaste tiden
inte för att jag mår dåligt av det
utan bara för att jag vet
att vänskapsbyggandet aldrig växer ifrån dagisnivån
och jag
jag gick aldrig på dagis.

De enda tre sakerna som skänker generaliseringen den fullkomliga sanningen.

1. Jesus älskar alla människor.
2. Jesus dog för alla människor (lika med) räddade alla människor (lika med) alla människor har möjligheten att ta emot Hans räddning
3. Jesus är Herre över alla människor.
   

Denna veckan(s slut)

Ska man vara ärlig?
Ska man vara ärlig och rak?
Ska man säga som det är,
trots att inget som håller någonsin bär.
Ska man vara ärlig?
Ska man säga att jag känner mig så ensam när jag är med er.
Ska man vara ärlig och rak?
Ska man säga att jag kvävs av er ensamhet och jag vet att ni inte vill ha mig som er vän.
Ska man säga som det är,
trots att inget som håller någonsin bär.

För jag är inte så ensam,
jag är inte så jävla ensam som du är.

B

Köp mig, köp mig fri.
Köp mig från pengar, köp mig flygande fri.
Sluta sälja mig, sluta sälja mig fångandes.
Sluta sälja mig del för del, sluta fångandes sälja mig
Köp mig fri, jag blir din slav
aldrig mer fången alltid förbli fri.

(fult. sant)

Jag har i många år önskat mig en vän
så kom facebook och så insåg man att det inte ens fanns några att skicka en förfrågan.

Men visst gav du mig en syster?
En hjärtlig bror?
Visst gav du mig små syskon i varje hörn av vår jord?

Låt oss då leva som sådana.

Se till mig som liten är.

Hur tar du vara på min bön?
Har du redan lagt den på hög bland de miljontals redan bedda eller ligger den fortfarande i kö?
Fastnade den i sändningen, ligger den fortfarande i utkorgen söker efter Dig att mottaga den?
Kan jag inte få ett leveransbesked,
visshet om att mitt brev återvänder tillbaka om det ej kommer fram
att brevbäraren skriver några snabba ord om att jag skall kolla mottagarens adress och skicka igen?
Har du satt den i verket eller har du skakat på huvudet och skrattat lite åt hur lite jag ser, så lite jag vet. Har du gjort det? Hur vet jag då?
Har du hört den och glömt den,
har du sett den och älskat den?
Funderar du över den eller visste du redan innan den kom vad du skulle svara och vad du skulle säga och om jag skulle ens märka vilket under Du gjort bara genom att vilja.
Vilja ta emot mina tafatta böner om onödiga saker som jag under mina dagliga stunder sänder iväg till Dig.

För jag har för mig att du aldrig var mycket av en småpratare.

Vi möter varandras blickar i korridoren
vi vinkar inte och vi hälsar ej
vi bara möter varandras blickar som för att säga
att där finns du och här är finns jag.
Sen går vi vidare utan att ens ha stannat
vi fortsätter gå åt var sitt håll för vi fortsätter att veta
att där finns du och här finns jag
och vi kommer möta varandra snart igen
bara för att kunna bekräfta
att vi fortfarande möter varandras blickar i korridoren

som för att veta att där finns du och där finns jag
och vi behöver inte något småprat, vi behöver inga väderrapporter (annat än de som av hjärta stormar), vi behöver inga vänlighetsfraser, inga kramar och inga handslag. Vi behöver inte mycket. Bara din nåd.

(så tack för att du fortfarande ser mig, möter min blick när vi möter varandra i korridoren)

När vänner jag knappt känner lämnar saltat vatten på våra klassrumsgolv.

Tårarna faller som dominobrickor i min omgivning, ser ni det?
Ni faller och jag står där bredvid och förstår ingenting och jag vill skrika er i ansiktet att jag tycker att ni är så korkade och dumma.
Att ni inte ser
och att ni inte hör
och att ni inte förstår
att ni är mer än fallna
ni är burna.

När jag ber för mina fiender.

Jag spyr på din likgiltighet, vännen min,
jag spyr på den och saknar den du en gång var.
Hur kunde det gå så fort?
Och vad är det som händer när jag ibland verkar se glimtar av sådan du var och älskade att vara.
Vad händer då och varför händer det inte oftare, vännen min?
Jag spyr på din likgiltighet,
på dina kommentarer av att du inte bryr dig
jag spyr på att det är hälften av vad du säger
och jag spyr på att jag ser vad du missar.
Hade jag kunnat gråta skulle jag gråta för din skull
hade jag kunnat riskera dig hade jag frågat vad som hände
och skrika på dig om du sade att du inte bryr dig.
För vännen min,
jag bryr mig om dig.
Så börja bry dig om mig.

Jag dog med dig men här går jag som en vålnad kvar.

Spegelbilden var ingen vän, den var inte ens en släkting. Knappast längre en bekant. Den talade bara om alla de dagar hon inte mindes, de där som bara försvann och inte gjorde mer än att rita streck i hennes ansikte. Hennes barbarn hade tagit en tjock tuschpenna och på högra sidan av badrumsspegeln och skrivit ”du är fin farmor” med kringliga bokstäver. De var svåra att få bort och hur mycket hon än skrubbade med trasan så ville inte orden lämna främlingen i spegelns sida.

Munnen på främlingen hade stramat till, läpparna liknade vid det här laget bara två raka streck. Smilgroparna som likt ett lyckans avtryck fanns i hennes kinder som ung hade matats ut och nu var allting stramt. Där hjärtat en gång hade suttit satt nu bara en utsliten muskel och främlingen i spegeln kände sig ensam. Till och med hon såg det, det var så ensamt i spegeln och hon var alltid rädd för att ansiktsstrecken, de strama linjerna och de utslitna musklerna skulle sluka henne levande om hon skådade dem för länge. Så skulle hon också bli så där ensam. Som främlingen hon undvek i badrumsspegeln.

Ännu en dag gav du mig.

Vad är väl jag om inte ett barfotabarn i livet
borttappad bland skog och snår
bland spårvagnar och motorvägar
och jag har inte lärt mig att följa världens vägskyltar
utan jag vandrar runt med höfterna mina
tutas på för det syns,
jag är rädd att det syns,
att jag vandrar med mina barfotafötter efter någon annans
att allt jag är osäker på mig själv
men säkert fast rotad i Dig.

Andas med mig.

Det tar lång tid att finna få ord.

Och när du ropar mitt namn är jag redo
att tveka
på att lämna allt och följa dig.

Inte heller en dikt men också något annat.

Sjukdomen syntes på hennes händer. De hade svullnat upp så de såg numera ut som ett par tjocka tyska korvar, de var så varma att hon kunde känna blodets starka pumpande. Hon kunde knappt hålla uppe telefonen längre, fingrarna vek sig matta av den lilla utmattning de ställts inför och luren föll. Igen. Det var länge sedan hon blev sjuk nu, hon tyckte att det var egendomligt att säga det- det var länge sedan. Hon var ju inte ens gammal, hon var bara ett undantag. Hon var det lilla undantaget, den där som man alltid skakar huvudet åt när man ser den ensamma ettan på förpackningens baksida. Den där personen som är en på tiotusen i statistiken för biverkningar eller för ovanliga allergier som i sin tur kan leda till något större. Som kan leda till att du och dina uppsvullna händer blir ett undantag inlagd på en avdelning tillsammans med en åldersgrupp som du inte alls passade in i.

Det kändes som en sådan löjlig sak att gråta över, att hon inte kunde trycka ned knapparna på mobilen för att skapa ett kort meddelande om att hon mådde fint (ska det inte ens vara enkelt att ljuga via sms nu heller?). Ändå föll hon alltid en tår när hon hörde att gamlingarna runt omkring henne snarkade. Det var inte meningen att hon skulle ligga där. Att det skulle vara hennes pumpande händer som ovanpå två kylpåsar skulle behöva ligga i en bädd med hårda vita lakan. Det var inte meningen att de oanvända vita lakanens oskuld skulle förloras till henne och den pumpande sjukdomen. Det var inte tänkt så.

Hon tittade för hundrade gången för denna dag ned på sina händer. På vänstra handens ringringer satt en ensam vigselring fast och stoppade blodets flöde till fingerspetsen. En av sköterskorna hade stått i en kvart och med all sin kraft försökt få bort den enkla ringen från hennes finger. Det hade inte gått. De tyska korvarna gillade den enkla ringen som viskade tyst om något evigt. Något värt att försöka ljuga om hur bra hon mår i sina sms. Men sjukdomen syntes som alltid på hennes händer.