Du vet att du är allt jag har
allt jag äger
allt jag någonsin velat ha
& allt jag någonsin kommer söka efter
& trots det
är du inte min
för du är alltid din egen
& det går inte en dag utan att jag jag frågar mig själv
är det ens möjligt
att
stanna
när en människas hjärta växer i sin egen takt
när livet är oförutsägbart och tjock som en dimma
när
världen kalkylerar
att
du + jag
är lika med
not so much
1 kommentar:
Så vackert, som alltid. Och sant. Jag brukar alltid tänka att trots att jag kallar mig hans så är jag ju ändå väldigt mycket min egen också. I alla fall till femtio procent (de andra kan han med glädje få, vad jag bara vill ge mig till honom). Och det är så svårt att veta hur det går.
Men man får hoppas och älska så länge man kan.
Härligt att du fick in metylenen så snabbt!
Skicka en kommentar