Det var en mycket fin dag i mitt liv det där, och det är väl kanske lyriskt nog att uttrycka.

Den dagen som inte längre skulle kallas min.

Så fortsatte livet
det stannade aldrig upp
det gjorde aldrig en andningspaus
vände sig inte om och frågade
går allt bra där bak?

Livet lät oss inte ta några toalettstopp ens
man får snällt hålla sig
det hade mamma berättat för hon har länge varit vid liv.

Så fortsatte livet
det stannade aldrig upp
det gjorde ingen andningspaus
när det var allt jag krävde
det gav inga råd då det var allt jag behövde
det stöttade mig aldrig och det var aldrig emot mig.

Oundvikligen var det min opartiska vän
som alltid partiskt, när allt är över, räcker upp handen i ett fast JA
när det i den slutliga dagen frågas frågan

"var detta allt?"

Ett enträget språng efter livet som alltid kommer lämna dig i sticket,
alltid kommer tvinga dig att lämna allt du någonsin
hatat och älskat
vara beredd att skicka dig över

till sidan vi envisas med att kalla den andra.

Jag ger er början på en fråga men slutet av ett svar.

Varför.

Ingen frågar mig det. Ingen har någonsin frågat mig det. Så nu tillåter jag mig själv att fråga just mig själv. Varför.

Om jag strök över allt, om jag kunde radera allt, allt, allt som har med min tro att göra i mitt liv så vet inte jag vad som skulle finnas kvar. Det skulle vara som ett skal, ett sådant jättefint påskägg i kristyr som bara får stå på en hylla och se fint ut för det är för fragilt för att hålla i. Det som skulle finnas kvar skulle vara något skört, något jag aldrig skulle vilja värna om. Jag får hemskt nog bilden av ett dödsfött barn. Något som hade så stor potential, något som kunde bli så vackert, så värdefullt men som nu bara ligger där. Som ett skal av den storhet som aldrig blev av.

Jag vill nästan bara släcka dagen, krypa ned under mitt täcke och fälla några tårar när jag tänker på det. Vad skulle jag vara, vad skulle jag blivit. Om allt kunde strykas över, alla handlingar, alla tankar, alla vägar jag valde i övertygelsen om att jag inte var ensam i det valet. Är en tro någonting för dom som bara är tillräckligt desperata, tillräckligt själsligt självmordsbelägna för att inte längre helt och fullt kunna lita på sitt egna jag (men åh, vad vore då jag? Jag vägrar tro att det inte finns något mer är kemiska signaler i hjärnan som skapar någonting som skulle kunna ses som en "personlighet", ett "jag", ett skal)? Åh, självklart är det det. Jesus (ja, jag vet att det är ett starkt ord och jag ger dig tillåtelsen att sluta läsa bara på grund av det om du så önskar) är mannen för dom desperata själarna. Dom desperata själarnas räddare skulle jag nog vilja kalla honom.

Nå, Edit, varför. För att det är det enda jag har och det låter så desperat, jag brukar aldrig vilja uttrycka mig så om varför jag fortfarande ber mina böner när jag tappat bort mina nycklar. För att det är det enda jag har. För att Jesus, för att min tro är det enda jag har som jag inte lättvindigt skulle kunna krossa med mina bara händer, se på som ett dödfött barn. För att det är det enda jag har i mitt liv som aldrig har svikit mig och framför allt- för att det enda jag har i mitt liv som jag med helt min kropp vill utnämna till en sanning.

Och jag vill att vi ska sluta nu, sluta påstå att det som är rätt för dig är rätt för dig i meningar om den största frågan som finns på jorden- varför vi lever. Livet är inte svart på vitt men livet i sig själv är det! Antingen lever man eller så gör man inte det. Det är svart och det är vitt. Antingen lever man för att Gud skapade en till en levande varelse eller så lever man på grund av en kemisk reaktion från ingenstans som lyckades bli du. Det är svart på vitt. Våga säg att jag har fel, för jag vågar säga att allt jag har är övertygelsen om att jag inte har det.

Jag skulle kunna berätta om dom mirakel jag har fått vara med om, jag är en välsignad ung kvinna, men det är inte varför. Jag har inte tillägnat mitt liv till Jesus för dom gudomliga saker som han har fått mig att se eller själv varit med om utan för att insikten, övertygelsen, tron på Honom ledde mig och lät mina ögon öppnas för Hans storhet. Det var uppföljaren liksom, det var godisbiten efter middagen när man var liten. Och de dagar då jag tvivlar på mitt livs grund så är det inte minnena av spelen framför mina ögon som för mig på lugnt vatten för en stabil kristen igen utan att ställa mig frågan varför. Vad skulle finnas kvar om du kunde stryka över allting.

Vill du veta det?

Ingenting. För vart steg jag minns från mina barnafötters steg till mina nuvarande fossingar i storlek 39 sitter samman, hårt håller miniedit i den röda tråden som fortfarande idag går rakt in i mitt hjärta där det enda som finns är ett rop av att det finns mer än kemiska reaktioner.

Varför Jesus. Varför inte någon av alla andra gubbar som kommer och påstår att de har vägen? Jag har haft 365 dagar x 18 år på mig att vända mig om, hänga på något annat tåg men jag har stannat. Vill inte påstå att det är för att jag bär sådana där lappar vid sidan av ögonen som kapplöpningshästar ofta bär för att ej distraheras av omgivningen. Jag vill istället påstå att jag har fått vidare ögon för var dag under alla dessa år men denna vidvinkelssyn endast givit mig en större övertygelse om att jag fick en fullträff från början. Att det som alltid dragit i mitt hjärta likt som om någon fångat mig med ett fiskespö har fått sitt svar hos Jesus. Givit mig det svaret som får mig att våga fråga livets största fråga. Varför?

Och en dag, inte särskilt mycket vackrare än den här, önskar jag att få höra dig fråga dig samma sak.

Snälla bli min igen

Från den jag är till den jag bara kan bli i dig

för

vi väntar inte längre på ett tåg
inget tåg som kommer ta oss långt långt bort
som vi inte skulle veta vart det skulle ta oss
men det skulle inte spela någon roll
för vi skulle vara tillsammans.

nej

vi väntar inte längre på något sådant tåg
vi går på rälsen
vi är tåget
vi vet vår slutstation
och vi är redan alltid tillsammans.

jag vill säga
att jag älskar dig.

Osagt

Jag skulle vilja säga förlåt till dig
för att jag aldrig pratar med dig och för att mina frågor är krystade,
jag skulle vilja säga förlåt till dig
för att jag aldrig känner mig nog som vän till dig
för att jag alltid känner för att göra slut med dig-
säga det är inte du det är jag
du förtjänar någon bättre
någon som faktiskt kan gråta när du gör det
se genom muren du bygger upp bara för att testa om jag ser
någon som ringer
som skulle kunna hålla ett tal i alla fall
ett litet tal på din födelsedag.

Jag känner alltid för att bryta upp från dig,
vara den som tar första steget
den som lämnar cafét först,
den som klappar på axeln.
Jag skulle vilja säga förlåt för det.
Jag skulle vilja säga förlåt för att jag har dragit mig ifrån alla ni i dom vackraste av kärleksrelationer,
alla ni som har någon som alltid kommer betyda mer än en smutsig gammal dålig vän.
Jag skulle vilja säga förlåt för att jag har haft så svårt att stirra på er operfekta lycka,
som ett litet barn med en godisklubba för den som tappat barndomen men påstår sig vara livlig och ung,
och möta mina egna tankar av att
jag trodde jag var lycklig som det var nu
jag trodde jag älskade att ha det som jag har det nu.
Jag skulle vilja säga förlåt för att ni blivit ännu en av speglarna som jag reda står för mycket framför.

Jag skulle vilja säga förlåt för att det svåraste förlåtet är det som inte var väntat
och
jag skulle därför vilja säga förlåt till dig för att jag aldrig kommer ge dig mitt förlåt.

Ett erbjudande.

Ska man stötta något smutigt
ska man träda in i massan av människor fraktade likt boskapsdjur,
under jorden,
ska man inbilla sig att man skulle kunna vara med att förändra
ska man frivilligt göra sig till ett objekt,
i världens namn?

Ska man stötta något smutsigt?

Dom oskiljbara.

Har du träffat min saknad?

Nehe ja då här är den.

Saknaden, du, du, saknaden.

Hur vi känner varandra?

Jaaa, men vi kan väl säga att vi alltid lyckas stöta på varandra lite här och var.

Visst är det kul när man kan hålla kontakten så bra efter alla dessa år ja?

Men vad roligt då kanske vi kan ta en drink sen och prata gamla saknader!

Toppen då ska vi nog dra vidare, saknaden och jag.

Det var trevligt att träffa dig med.

Hejdå!