Säljer ut sin tysnad.

Jag har känt mig så ensam senaste tiden
försökt skriva om det men det är så svårt,
förstår ni att det är svårt att skriva om?
För någonstans är väl offentligheten ett rop på att låta motsatsen ske
låta ensamheten bli någon form av samliv, samhet, hitta på ditt egna namn.
Och finns det något jag fruktar mer än att ge mitt allt för att faktiskt
lyckas
faktiskt få en vän.
Men jag vet inte om det går mer,
om jag verkligen inte snart ska sluta sälja ut mig själv som i en kontaktannons
skrika om fakta (eller är det bara simpla faktoider?)
att jag aldrig haft en riktig vän
inte en sådan där som finns på film.

Jag har känt mig så ensam senaste tiden
inte för att jag mår dåligt av det
utan bara för att jag vet
att vänskapsbyggandet aldrig växer ifrån dagisnivån
och jag
jag gick aldrig på dagis.

De enda tre sakerna som skänker generaliseringen den fullkomliga sanningen.

1. Jesus älskar alla människor.
2. Jesus dog för alla människor (lika med) räddade alla människor (lika med) alla människor har möjligheten att ta emot Hans räddning
3. Jesus är Herre över alla människor.
   

Denna veckan(s slut)

Ska man vara ärlig?
Ska man vara ärlig och rak?
Ska man säga som det är,
trots att inget som håller någonsin bär.
Ska man vara ärlig?
Ska man säga att jag känner mig så ensam när jag är med er.
Ska man vara ärlig och rak?
Ska man säga att jag kvävs av er ensamhet och jag vet att ni inte vill ha mig som er vän.
Ska man säga som det är,
trots att inget som håller någonsin bär.

För jag är inte så ensam,
jag är inte så jävla ensam som du är.

B

Köp mig, köp mig fri.
Köp mig från pengar, köp mig flygande fri.
Sluta sälja mig, sluta sälja mig fångandes.
Sluta sälja mig del för del, sluta fångandes sälja mig
Köp mig fri, jag blir din slav
aldrig mer fången alltid förbli fri.

(fult. sant)

Jag har i många år önskat mig en vän
så kom facebook och så insåg man att det inte ens fanns några att skicka en förfrågan.

Men visst gav du mig en syster?
En hjärtlig bror?
Visst gav du mig små syskon i varje hörn av vår jord?

Låt oss då leva som sådana.

Se till mig som liten är.

Hur tar du vara på min bön?
Har du redan lagt den på hög bland de miljontals redan bedda eller ligger den fortfarande i kö?
Fastnade den i sändningen, ligger den fortfarande i utkorgen söker efter Dig att mottaga den?
Kan jag inte få ett leveransbesked,
visshet om att mitt brev återvänder tillbaka om det ej kommer fram
att brevbäraren skriver några snabba ord om att jag skall kolla mottagarens adress och skicka igen?
Har du satt den i verket eller har du skakat på huvudet och skrattat lite åt hur lite jag ser, så lite jag vet. Har du gjort det? Hur vet jag då?
Har du hört den och glömt den,
har du sett den och älskat den?
Funderar du över den eller visste du redan innan den kom vad du skulle svara och vad du skulle säga och om jag skulle ens märka vilket under Du gjort bara genom att vilja.
Vilja ta emot mina tafatta böner om onödiga saker som jag under mina dagliga stunder sänder iväg till Dig.

För jag har för mig att du aldrig var mycket av en småpratare.

Vi möter varandras blickar i korridoren
vi vinkar inte och vi hälsar ej
vi bara möter varandras blickar som för att säga
att där finns du och här är finns jag.
Sen går vi vidare utan att ens ha stannat
vi fortsätter gå åt var sitt håll för vi fortsätter att veta
att där finns du och här finns jag
och vi kommer möta varandra snart igen
bara för att kunna bekräfta
att vi fortfarande möter varandras blickar i korridoren

som för att veta att där finns du och där finns jag
och vi behöver inte något småprat, vi behöver inga väderrapporter (annat än de som av hjärta stormar), vi behöver inga vänlighetsfraser, inga kramar och inga handslag. Vi behöver inte mycket. Bara din nåd.

(så tack för att du fortfarande ser mig, möter min blick när vi möter varandra i korridoren)