Facebase

Det känns egendomligt att medge
ovant att säga
ty denna känsla är ju så känslolös
få ord som kommer ur min mun värda att sätta på papper
kanske saknar jag lite
den brinnande låga som sorgen bär med,
viljan att få allt som det en gång var
sökandet efter lyckan.

Men inget må ändå vara bättre än att medge
att intet är vad jag söker
för jag är för stunden framme
då lyckan och jag har kommit till facebase,
och det är officiellt
jag skall flytta in
och jag skall aldrig lämna

min nyfunna lycka
(för livet som det är).

Tillstånd.

Du är livsviktig för mig.

Jag försvinner så lätt
mellan gatubrunnarnas galler och mellan våra allt för långa tystnader
blir allt för medveten
om att min klocka tickar så väldigt högt och att maneterna är de simplaste djuren i världen.

Du är livsviktig för mig.

Men jag försvinner så lätt
sätter mig i mitten av de runda klädhängarna inne på H&M och byter någon gång under processen plats med de små bajskorvarna och spolas med en doft av Lime ned i ett lopp av av lopp.
Det är inte ensamt, nej, men Du Är

livsviktig för mig.

För någonstans i mitt livs kurragömma så sade du till mig
att

du
är dödsviktig för Mig.

Tu me manques

Jag hör små ord skrikas in i mitt öra
och jag är glad för att jag har lyckats börja känna igen din röst
jag svarar med ett liv
det enda jag har
och jag är glad för att jag för att jag får ett till
ännu närmare din röst.

Jag hör alltid de små orden och de skriker
och jag är glad för att orden välbekanta
men får mig ändå alltid till tårar
jag svarar med ett liv
det enda jag har
och jag är glad för att du gör något med det
färgar det av dig.

Jag hör
och de små orden skriker

Du saknas Mig!
Du saknas Mig!

Som en blixt från klar himmel.

Jag känner mig som en blixt från en klar himmel.
Oväntad
och inte särskilt välkommen.
Och i en känsla av att
jag är en kort stunds skönhet (lycka)
en minimal sekunds ljussken och
ett kvarliggande dunder.
Kontentan av känslan
av att allt jag gjort är att splittra
den som olyckligt nog stod ut från mängden
och
oväntat
som en blixt från klar himmel
blev utvald
att drabbas av mig
(visst kan man överleva, men man bär aldrig mer paraply)

När Edit Amanda Larsson går ned på mänsklig nivå och ber om er hjälp.

Fullkomligt oprovocerat skall jag (hur pinsamt jag än tycker att detta är) vara med i någon himla Poesitävlig. Och nu låtsas jag som om det inte spelar någon roll (sätter ju så mycket mindre på spel då, mycket mindre stolthet, dock är det ju en lögn- alltså att det inte betyder någonting) och som om jag inte vet eller förstår någonting. Som om det är superspontant. Det är det ej.
Hur som helst.

Vill du, kan du, vågar du. Hjälp mig gärna att välja ut tre dikter som är någolunda vettiga (bra alltså) (nu låtsas jag åter igen som om jag skriver och gör det här bara för "att det är roligt" så är det inte. Det är mycket mer än så. Mm. Det är det. Men så pinsam får jag ju inte vara att jag avslöjar det, sådant får bara proffs göra.). Låt mig inte skämmas när jag ser att ingen svarar nu. Finns du. Hjälp mig. Jag behöver dig. Och hjälper du mig kan jag väl. Ja, inte vet jag tillägna en dikt till dig eller nåt.

Adjö.Edit.

(dålig dikt om) Vänskap

Du är inte som du var
du står inte längre kvar
du har inte längre blicken framåt
nej
du är inte längre som vi.
Ty du är inte som du en gång var.


Minns du när vi skrattade
när vi sprang runt och tog fula kort
på fula oss och skrattade
för det var okej att skratta för vi var så fula.

Minns du när vi grät
när vi låg på golvet oss grät och kramades
grät och kramades
för det var okej att gråta för vi hade varandra att krama.

Minns du när vi tittade på allt som inte var här
när vi tittade och bestämde
vart vi skulle och när vi skulle
för det var okej att vilja någonting (vilja bort).

Men

Du är inte som du var
du står inte längre kvar
du har inte längre blicken framåt
nej
du är inte längre som vi.
Ty du är inte som du en gång var.

För det är inte okej
att skratta åt varandra
gråta med varandra
och vilja
och göra något av det.

Det är inte okej att förändras
för då blir du inte längre som vi.
Inte längre som vi
som står kvar
som vi en gång var
för de ljuva minnenas skull.

Nej,
du är inte längre som du var
Du är inte en av oss som bara vågade stå kvar.