Det tar lång tid att finna få ord.

Och när du ropar mitt namn är jag redo
att tveka
på att lämna allt och följa dig.

Inte heller en dikt men också något annat.

Sjukdomen syntes på hennes händer. De hade svullnat upp så de såg numera ut som ett par tjocka tyska korvar, de var så varma att hon kunde känna blodets starka pumpande. Hon kunde knappt hålla uppe telefonen längre, fingrarna vek sig matta av den lilla utmattning de ställts inför och luren föll. Igen. Det var länge sedan hon blev sjuk nu, hon tyckte att det var egendomligt att säga det- det var länge sedan. Hon var ju inte ens gammal, hon var bara ett undantag. Hon var det lilla undantaget, den där som man alltid skakar huvudet åt när man ser den ensamma ettan på förpackningens baksida. Den där personen som är en på tiotusen i statistiken för biverkningar eller för ovanliga allergier som i sin tur kan leda till något större. Som kan leda till att du och dina uppsvullna händer blir ett undantag inlagd på en avdelning tillsammans med en åldersgrupp som du inte alls passade in i.

Det kändes som en sådan löjlig sak att gråta över, att hon inte kunde trycka ned knapparna på mobilen för att skapa ett kort meddelande om att hon mådde fint (ska det inte ens vara enkelt att ljuga via sms nu heller?). Ändå föll hon alltid en tår när hon hörde att gamlingarna runt omkring henne snarkade. Det var inte meningen att hon skulle ligga där. Att det skulle vara hennes pumpande händer som ovanpå två kylpåsar skulle behöva ligga i en bädd med hårda vita lakan. Det var inte meningen att de oanvända vita lakanens oskuld skulle förloras till henne och den pumpande sjukdomen. Det var inte tänkt så.

Hon tittade för hundrade gången för denna dag ned på sina händer. På vänstra handens ringringer satt en ensam vigselring fast och stoppade blodets flöde till fingerspetsen. En av sköterskorna hade stått i en kvart och med all sin kraft försökt få bort den enkla ringen från hennes finger. Det hade inte gått. De tyska korvarna gillade den enkla ringen som viskade tyst om något evigt. Något värt att försöka ljuga om hur bra hon mår i sina sms. Men sjukdomen syntes som alltid på hennes händer.

Ingen dikt men något annat.

Jag hörde dig inte komma hem igår.

Kärring

Vad sade du?

Jag sade att det kanske har med åldern att göra

Jag vill inte att du säger sådant till mig.

Jag vill inte att du frågar mig om varje jävla grej.

Jag frågar det jag vill ha svar på.

Och om du inte får något?

Det får jag.

Är det verkligen hälsosamt att vara så envis som du är?

Frågar dig det samma.

Det förväntar du dig att få ett svar på?

Sluta! Lägg ned den där, jag pratar med dig. Lägg ned den sa jag! Svara på vart du var igår istället nu. Jag har inte tid för det här igen.

Ska du skita i.

Vad sade du?

Jag sade att angår inte dig! Kärring.

Ska du stå där och mumla fula saker om mig får du i alla fall göra det så jag hör!

Då skulle själva mumlandet tappa sin poäng, eller hur?

Ska det vara helt omöjligt att konversera med dig? Är det vad du vill?

Du vet ingenting om vad jag vill. Hur mycket du än frågar om varje liten detalj av mitt liv så frågar du aldrig det. Vad vill du? Vad vill du! Du vet ingenting om min vilja.

Vad finns det att veta? Du kastar ju bort din tid, springer ute om nätterna. Sådana som du har alltid funnits, vet du hur det går för dem?

Du vet ingenting.

De är dem som kommer på klassträffarna och ser ut som sludder! Som blir tonårsföräldrar, som blir lämnade och dör på sjukhuset för att de inte har någon. Inte har en enda vän som kan skänka en en lunga. Det är dem som dör då.

Du är en av de odödliga då eller? En av dem som aldrig ens vågade leva och därför aldrig kan dö, är du en av dem?

Vad säger du!?

Jag frågade om du är död, är du död mamma? Död,. Död, död är du det?

Det här handlar inte om mig.

Nej, vem handlar det om då? Du talar om dem, vilka är dem!

De som inte gör som det är tänkt. De som inte svarar på frågorna de får. De.

Mamma, det finns inga de. Det finns bara du och det finns bara jag. Och vi kan stå i år och prata om det här, det tar inte slut för dem finns inte. Det finns bara jag och det finns bara du och vi kommer aldrig förstå varandra. Vi kommer stå såhär tills vi blir likadana, tills viljan har lämnat oss båda och allt som är kvar är våra jävla bråk om dem.

Vart var du igår?

Jag satt i trappuppgången.

Hela natten?

Ja.

Utanför vår dörr?

Ja.

Varför kom du inte in? (tystnad) Vad sade du?

Du har aldrig bjudit in mig.

Ett kapitel av någonting som aldrig kommer bli skapat.

Framtiden rörde sig framåt och där någonstans på en tunnelbanestation satt vi och tänkte att vi var så himla high tech med tunnelbanor och sådant, ja så tänkte vi, innan du som en knytnäve i magen steg av på stationen och plötsligt förde tiden framåt.

Jag hade väl alltid sett mig som en av dem. Som de där som faktiskt bara kunde sitta på en stol hela livet och ändå lyckas ta sig någonstans. I alla fall i våra ögon. Sett mig som en illusion av perfektion, så lik verkligheten att det blev faktum. Hybris var rättvisans namn på mig tills den dagen på hon med två fötter stod framför honom, sade ”Jag stör mig på dig”. Det var där jag genom en främlings ord suddades ut. Drogs tillbaka till min mors mage, tvingad att börja om för illusionen var bruten, pandoras ask var öppen och Ingenting blev mitt nya namn. Där stod hon och sade att jag tog upp hennes tid där jag satt på en bänk på en tunnelbanestation. Hennes ögon var korallhav och det var något med dem som fick mig att lyssna på varje ord, fick varje hårstrå på min kropp att resa sig och i en spökaktig kör skrek ”Viiiiiiiii håååååller meeeeed”. Olikt alla andra som stigit av vagnen bar hon inte på något annat är sig själv, när jag senare i vår framtid frågade henne om hennes fötter lätthet svarade hon att bära oss själva är tyngd nog. Den som orkar det behöver inga ryggsäckar med näsdukar. Nej, det var bara hon och korallhaven och min enda tanke, med spöksången som bakgrund, var att där ville jag drunkna. Bland clownfiskar och anemoner. Där i hennes korallhav ville jag drunkna för jag visste inte vad som skulle stå på min gravsten längre. Med en mening formad av färre bokstäver än namnet jag en gång blev tilldelad hade hon krossat den overkliga verklighet jag med siden av syntet hade sytt till sig själv. Hon sade det igen. Jag stör mig på dig, du stjäl min tid. Och på ett bisarrt vis flödade mitt egna kalla midsommarsvenska hav över och rann ned för mina kinder i insikten som genom denna främlings ord hade nått mig. Jag finns till.

Det var första dagen jag slutade finnas till. Och började leva.

Du skrev våra namn under bron.

Jag skapar nya små minnen med oss i
och du är den vackraste jag vet
och jag är inte klok men du vet om det med,
visst gör du det?
Och jag vet att du älskar mig
för jag har dig i hjärtat och där är du alltid glad på mig
där vill du alltid kyssa min nacke
och jag ler alltid mitt fina leende
för på något sätt är det allt jag kan ge dig.
En kyss i högra mungipan.
Wendy Darling-style.

När jag vet att detta är bara en sådan där kväll.

Jag skapar hönor av fjädrar
är paranoid och tänker att fjädrarna måste ju komma från någon
FJÄDRARNA MÅSTE JU KOMMA FRÅN NÅGON!
Men jag är tacksam för att vi lever och inte bara finns till,
jag är tacksam för att likgiltigheten inte fått ta tag i våra hjärtan än.
Och jag ber om ursäkt att jag inte ätit upp mig nog än
att jag fortfarande faller av minsta vindpust.
Jag ska bli större, jag lovar.

(något jag skrev för en god tid sedan och var glad att jag kunde få ur mig så jag slapp tänka på det mer)

Rationalisering för er.

Jag gråter av lycka för er
för era läppar och att de kan som limmas ihop när ni sitter och ser på gråtfilmer på bio.

Jag gråter av lycka för er
för att era ögon alltid har någon att vända sig emot under tristess.

Jag gråter av lycka för er
men vet att allt som faller är av ren sorg över mitt eget hjärtas misär
när jag ser på er och allt vad ni tillsammans är.

Jag gråter av lycka för er
och viskar att jag älskar bättre än ni.

Jag kan älska så förbannat bättre än ni.

Jag pratar och jag pratar och allt du hör är min tystnad (tack).

När orden tar slut står endast ödmjuka hjärtan kvar
och jag tackar för att mina axlar kan tryckas mot marken och min panna få märken av mattans mönster
för att allt jag är är din.
Och du finner mig fortfarnade bara mig med tårarna på minsta avstånd från marken,
så att när jag ropar på dig aldrig mer kan falla
bara dras upp.
Bara med märken i pannan viska allt det som jag tror betyder
jag älskar Dig,
min Jesus, jag älskar Dig.

Senapskorn.

Du och jag vi flyttar berg tillsammans
vi famlar i mörkret (det är i alla fall vad jag gör)
och letar efter ljusknappen,
efter källan som någon begränsat till att endast låta bli en brunn
istället för ett hav.
Vi famlar efter axlar att hålla på för att nå det vi inte kan röra
endast beröra.
Du och jag vi flyttar berg tillsammans
och jag undrar alltid om någon förstår vad jag menar när jag säger så
men det är vad vi gör du och jag
vi flyttar och vi flyttar
och sen märker vi (jag)
att det var ju mitt egna vi flyttade på
och att du har redan plockat upp allt från flyttkatongerna
möblerat och lagat inflyttningsgröt.
Virkat en banderoll där det står
"Välkommen till Vårt nya hem".