Fakta

Här ligger jag och är otillräcklig.
Ja, här ligger jag och inte räcker till.
Här ligger jag och är onödig.
Jajemensan, här ligger jag och är oduglig.
Här ligger jag och är ofullkomlig.
Japp, här ligger jag och är operfekt.

Och där uppe står väl Du, visar upp lilla mig för dina groupies med änglahår, säger:
Jodå, där ligger hon och är älskad.

Ett tal till mina vänner.

När jag med min familj reste in till Varas centrum någon gång på nittiotalets december och tillsammans stod och kollade på de halvt fungerande glödlamporna som skulle likna julbelysning yttrade jag de välciterade orden ”det här är det vackraste jag sett”. Någon av er ser säkert fortfarande den lilla flickan när ni ser mig här idag. Eller så kanske ni fortfarande tänker på mig som systern som fick vara domare när syskonen brottades eller som det fromma barn som när vi åkte på vårpicnic sprang iväg, satte sig och pratade med träden och om någon avbröt henne blev vansinnig och skrek- ”Jag talar ju med Gud!!!”. Jag ska inte göra er besvikna, ni tänker på rätt barn i Larssonsläkten och det är säkert fortfarande en liten bit av den jag är, efter 18 år.

Denna kväll har jag tre tack att dela ut till er alla.

Och det första tacket är för att ni älskade mig, som det förundrade, fredliga och fromma barnet jag var och för att ni fortsatte älska mig efter dom där stunderna in i alla dom förändringar en människa genomgår på arton år. Det är mitt första tack.

En av de största förändringarna i mitt liv var när mina föräldrar skiljde sig. Då började jag träna, allt för att bli lite tunnare, lite mer vältränad och i grunden mycket mer älskvärd.

Jag började spela teater för att någon skulle se mig bakom masker, kostymer och ord som inte var mina, för att någon skulle kunna se och se någonting älskvärt. Jag började träna för att någon skulle se mig bortom magrutor och smala lår åter igen för att någon skulle kunna se och se någonting älskvärt. Jag älskade mina plastikoperationer vilka jag växte upp med som fick min massbildade arm att se ännu mer missbildad ut under operationsperioderna för där bortom alla bandage fanns det en möjlighet att någon skulle kunna se och se någonting älskvärt.

Kanske blev jag lite mer älskvärd som vältränad amatörskådespelerska med en födelsemärkefri arm men mitt andra tack är inte för att ni älskade mig på grund dom sakerna och vad dom gjorde med mig utan för att ni älskade mig ändå. Älskade mig torts mina brister och sårade fötter, trots mina blinda ögon för att ni redan älskade, att ni redan såg. Det är mitt andra tack.

Jag brukar påstå att jag är något socialt efterbliven pågrund av att jag aldrig gått på dagis, att jag missade dom där lektionerna om hur man får en vän och hur man sedan behåller den. Bara genom att vara här så motbevisar ni nog det.

Mitt tredje och sista tack till er är inte för att ni skulle räddat mitt liv från min egna brist på kärlek, för det skulle vara en lögn. Ni är dock frukten av barnatron som jag vet är och var min räddning när dom två människorna jag älskat över allt annat inte längre kunde älska i alla fall inte varandra. Ni är den rikaste gåva i mitt liv, ni är dom och det som får mig att fortfarande, efter arton år, kunna titta på livet och säga- ”det här är det vackraste jag någonsin sett”. Det är mitt tredje tack. Så tack, tack och tack.

Sofias hjärta.

En uttröttad muskel fortsätter pumpa
för att våra kinder ska orka blossa upp
när vad vi det med hela hjärtat kan sakna som har lagt sig under ett täcke av verklighet.

Min älskade du,
min käraste,
min raraste,
gumman

uttröttade muskler fortsätter att pumpa
tills inget liv i blodet finns kvar.

Och här står jag och skriker åt Sofias hjärta,
fortsätt pumpa med allt det blod av liv du har.

tisdagen

En ny dag av nåd har nått sin början
och låt oss kasta lite av gårdagens slam
i renande hav
och låt oss börja en alldeles ny dag av nåd.

Godmorgon.

Dagens bekännelse och samhällskritiksdos

Jag är kär
jag är så förbannat jävla kär
och jag har inga bilder på Ansiktsboken där jag gnuggar min näsa mot min kärleks kind och ler med hjärtat
och jag har inte meddelanden i min logg med ett litet hjärta från min kärlek, bara för att visa det vi båda vet och vill att offentligheten ska avunda.

Jag är kär
jag är förbannat jävla kär
och jag har ett odefinierbart civilistatus bredvid ett längtande hjärta
medan ni hånglar i korridorer, håller hand i när ni äter och älskar att gnugga in det hos oss odefinierbara

(älskar det nästan mer än ni lyckas älska varandra.)

Jag är kär
jag är så förbannat jävla kär
att allt jag är
är nu fallen med mina tårar på grund av att jag aldrig kommer få bli
så förbannat jävla irriterande som mänskligheten trånar efter att oss skapa.

Så älskvärda som ni.

Kan man bryta upp genom att ge upp?

en dikt som försvann

Det här är det vackraste jag sett
tusen kvinnor blir våldtagna i Kongo var dag
och livet är fortfarande det vackraste jag sett.

Sen när naiviteten en dygd,
sen är blev min förundran min sköld för att behöva leva?

Det här är det vackraste jag skådat
och ni ska veta att tårar faller när jag skriver det här.
Över tusen kvinnor blir våldtagna i Kongo var dag
och livet är det vackraste jag med mina människoögon sett.

Sen när blev naiviteten en dygd
sen när blev min förundran mitt skydd för att leva?