När vi inte finner någon plats för halva vagnen är ju full.

Det finns alltid en ledig plats bredvid ensamheten
tyvärr är det ju en sådan där plats som om man sitter på den
är det enda man kan tänka på
OM det var ett tuggummi på sitsen
eller
OM det luktar spya från golvet
eller
OM jag skulle kunna diskret,
nästa gång han tittar ut genom fönstret smita bort
till platsen på andra sidan gången.
För han luktar ju så fruktansvärt
som sådan där gammal parfym
sådan som man fick i julklapp av farmor i tredje klass
och sedan låtit stå tills
man står där
desperat upp till tänderna
och tänker
Ja, farmor tyckte ju den luktade gott i alla fall.
Sedan hade han ju finnar som sträckte sig ända ut över det gråa linnet
ut över axlarna
och allt man kan tänka på är
OM hans gigiantiska finne inte kommer explodera snart
och all finnvätska kommer spruta över det allt för korta avståndet mellan våra säten
och jag kommer bli täckt
få en fläck av odefinerbar färg.
Ja.
Det finns alltid en ledig plats mellan ensamheten
det finns alltid en allt för ledig plats bredvid mig.

Spyaktig-layout-prosa

Jag har en ful blogg
i en färg som gör mig lite illamående
men det slog mig här om dagen
att varför låtsas som
om
jag vet hur man skapar något vackert
varför låtsas att jag vet hur man klär sina ord
i ett täcke av
skönhet
eller ja
en snygg layout.
Jag vill låta orden stå där
i en spyaktig färg
och om så vare
lysa skönhet ur sig själva.

Ja, vi har vårat glada barnasinne kvar.

Det finns en sträcka i mitt liv
en viss sträcka som jag aldrig klarar av att gå igenom
aldrig kan jag,
som en fullkomligt normal och sofistikerad människa,
i all stillhet vandra denna sträcka
jag måste springa
springa som en galning,
kuta kanske är ordet,
känna håret lämna mina axlar
och flyga runt mitt huvud
jag måste låta benen galoppera
måste låta tankarna lämna kroppen
ty de hinner aldrig med i mitt språng
de lär sig aldrig att vara beredda.
Det finns en sträcka i mitt liv
en sträcka som jag aldrig klarar av att gå igenom.
En lagom lång sträcka för mig
att lämna
och att återkomma
en lagom lång sträcka för mig
att springa mellan vardagsrummet och köket.

Ty så stor är vår Gud.

Jag har slutat att be om att jag skall känna Din närvaro,
jag har börjat att be om att jag skall lära känna Dig.
Jag har slutat att be om att jag skall känna Dig verka i mitt liv,
jag har börjat att be om att jag skall
våga
sätta tillit
mer
än att söka Din varma närvaro.
Ty Du kan inte fångas,
Du kan inte rymmas
i en känsla,
i ett mänskohjärta.

.

Det finns en sak jag glömt att säga
något som jag behöver få sagt
en sak som alltid lyckas försvinna bort
mellan
glädjenstolthetenlyckan
ty sådan får jag i ett sådan överflöd
att jag generat flackar bort med blicken
och istället för att lyfta de båda blå
och till dig ge det enkla ordet
står jag där med röda kinder.

Det finns en sak jag glömt att säga
tack,
min allra Käraste,
tack.

Bakom min säkerhetsdörr kan jag vara mig själv.

Ibland undrar jag om jag är tanten
som aldrig tycker att fotbadet är varmt nog
om jag tappat det vackraste jag har
och ersatt det med likgiltighet
för du kommer inte nära mig längre
och ibland undrar jag om jag är gubben
som skyller på männen som bytte låssystem i lägenheten
för jag fick inte ens ett sådant där kikhål
och jag vågar inte längre öppna dörren
för tänk om det är någon
någon som vill säga,
rakt i mitt ansikte,
att
Jag stör mig på dig.
den risken kan jag inte ta
så jag slutar andas
och ersätter min nyfikenhet
med likgiltighet
för du kan inte komma nära mig längre
för jag öppnar aldrig
i rädsla för
att du inte ska vara dig själv.

Välkomna till Herrljunga station.

Och så blir hon den som sitter ensam kvar
den vars de andra har glömt
ty hon lämnar ju bara
och ingen vill lämna med henne
ingen vill se städerna flyga förbi i en onämnbar hastighet
så hon blir den som sitter ensam kvar
efter hållplatsen där alla går av
efter hållplatsen där alla går av
sitter hon alltid ensam kvar.

Håll dig på mattan, tack!

När verkligheten kommer ikapp mig står jag alltid naken
hinner aldrig ta på mig så mycket som en badrock
hinner inte ens skylla det jag för ingen visar
framför verkligheten står jag alltid blottad
hinner ej slänga på lite täckkräm,
böja ögonfransarna
utan där står jag
med cellutier över rumpan och en löjligt naiv bild av livssituationen
och säger
Lämna mig ifred.

Alltid vara hemma,

En hemkomst från en bortkomst
ett stilla Ja till
att detta är min tillvaro
detta är mitt liv
och jag önskar att jag oftare
kunde i all stillhet säga
det tillhör Dig
varje droppe av liv
tillhör Dig
kunde i all stillhet säga
till Dig styr jag min hemkomst
Du,
Du är mitt hem.

Inception.

Jag vet inte hur jag kom hit
det är bara en berättelse som för mig blivit berättad
att jag en gång var ung
(och fortfarande är)
att bortom livet finns ett till
ett äkta
att detta är förfesten
att man inte ens vet om man kommer in på galejjet sen
så man ska få i sig så mycket som möjligt nu
nu innan man vet
vart taxin kör oss
vart pengarna tar slut
vart man får vakna och se sitt uppvaknande i repris
för att veta
att detta är riktigt
att detta är sant.

Detta är ditt mål
resan är slut
och du får en första stämpel på ditt pass.

Du har inga axlar att gråta emot.

Jag skulle så gärna vilja för dig förklara
varför du alltid finner mig gråtandes mot mattan
varför det bara är då jag ropar
men hur ska orden räcka till
och hur långt in i ursäkten skulle jag hinna
innan kinderna blir röda
och ansiktet faller mot mattan igen så att tårarna inte har så långt att falla
lite självömkansgråt
över att jag vet
att Du inte är den Pappan jag vill ha
Du är bara den jag behöver.