Mina händer är likkalla i dina men du är närmare döden än vad det känns som jag någonsin kommer komma.
Och jag är det vackraste du någonsin har sett,
eller så väcker jag någon bild av något förflutet, något som är förbi.
Din fru kanske.
När dog hon?
Du vet inte.
Var hon vacker?
Du minns inte.
Men mina händer är likkalla i dina och trots allt döden står skrattande bakom din rygg,
likt bödeln i The Sims som alltid fick min bror att börja gråta,
bläddrar bilderna av något vackert förbi, som runt och runt din bleka iris.
Det är bilder av något vackert,
något förflutet, något som är förbi.
Men du ser dom inte-
Du ser mig.
