vägEN, sanningEN & livET(T)

nu har jag tänkt på detta länge nog,
och jag behöver skriva av mig
innan jag på riktigt ska skriva.
å fråga.
snälla.
för efter att tänkt på detta som en stor karta i mitt huvud i flera år tror jag nästan att jag vet hur jag tänker,
men ändå inte alls,
för Gud överraskar mig hela tiden.
Crazy Time hos Honom varje dag.
men fråga.
För detta är en kladdskrivning av
VAD JAG TROR ATT LIVET HANDLAR OM
och dess alla val.
Det är lättare att besvara en fråga om någon ställer den.

En väg.
EN väg.
En väg punkt.
Det finns en väg.
En väg där allt startar och allt slutar.
Låt oss kalla den LIVETS VÄG.
Låt det vara dess gatu namn.
Det kommer en man,
in i våra liv,
han säger
"JAG ÄR VÄGEN, sanningen och livet"
Alltså-
denna man, Jesus Kristus, är vägen. Han är inte en av vägarna. Han är vägEN! Och vem är Jesus Kristus? Jo, han är Gud. Jag ska inte fråga vem Gud är nu också för då skulle det bli ett hemskt långt blogginlägg men Jesus = GUD! Alltså, vägen, är GUDS väg! Vägen där allt startar vid är GUDS VÄG. Men den är även den sanna vägen för:
"Jag är vägen, SANNINGEN och livet"
Det är inte bara en väg, det är den sanna vägen. Men vilken väg är det vi talar om? Vart leder denna väg? Jo, denna väg är..
"Jag är vägen, sanningen och LIVET"
LIVET!
Denna väg, av Jesus Kristus, Gud, är den sanna vägen och det SANNA LIVET.

Men, det finns alltid ett men. och här är det-
vår generösa Gud gav oss ett val. eller fel formulerat. han gav oss ALLA val! han gav oss viljan. viljan att välja. kunskapen att välja. knän och mjuka handflator att ta lindra fallet med när vi trillar över våra felsteg.
Men från början måste vi starta.
Människorna, mänskligheten, adam, eva, du, jag, vi, gjorde ett val och snubblade med näsan före ut från Guds fina rike.
Se det som vägen. Vägen där allt började. Vägen är Gud rike, Guds famn, Guds fullständiga närvaro.
Men vi valde att lämna vägen.
Fast trots detta VALDE INTE GUD ATT LÄMNA OSS.
Inte kunde vi längre vandra med honom i Hans rike, på hans väg, men vi fick (får) fortfarande vara sammankopplade till honom.
Och åt oss breder han ut stigar, ALLA SOM UTGÅR FRÅN HANS VÄG, och där får vi vandra. Med Gud får vi vara sammankopplade, om vi så vill se länken. Förneka sammankopplingen och den i ditt huvud inte finns (men TROTS DET tror jag att Gud inte gräver ett stort dike vid din stigs början. Förevigt sammankopplad från början, från skapelsen ).
Men valet kommer,
valet om att återvända
valet kommer
när valen på denna jord är slut.
Valet att sluta din stig med att återvända till vägen som du kom ifrån och vandra i Guds Rike (åter igen) eller lämna din stig till att vara en återvändsgränd.

Kom tillbaka till Jesus.

100

// den hundrade inlägget blir fyllt av oro
som vanligt,
tänker du
kanske,
säger jag //

jag oroar mig och mår dåligt när jag tänker på
pengar
och allt jag gjort idag är att oroat mig och mått dåligt när jag tänkt på
pengar-
den näst bästa guden.
här lever jag i sverige och har gott om pengar och mat. egentligen. men med vilja mått mäter jag? varför är jag rädd för att jag inte ska ha råd? varför låter jag det inte bara vara? Gud fixar väl det?


men det är nog oron i att jag vet att när det krisar
är det inte pengar till
en Cosmopolitan-tidning, ett fritidskort, en klänning och en tuggummiask
som Gud ger mig
utan antagligen pengar till något som verkligen betyder något.

&
det skrämmer mig att tänka på
att jag köper mig ett
meningslöst liv
jag när har fått ett fullt av den vackraste
mening

om du bara kunde förstå hur svårt det är att ha torra kinder

jag är numera rädd
som en hare
rädd
och jag hatar det
och så hatar jag att hata
så allt är sådär ostabilt
jag gråter och längtar efter att lämna och säga
"hej Gud nu är jag här"
men jag kommer aldrig bli så rädd
att jag gör något åt det
that's not my style
men det har jag sagt förut.
jag önskar att jag var felfri
underbar
och
fantastisk
men fy på mig och knäpp på näsan
för man ska inte försöka vara sin egna Gud.

ingen kommentar

jag vill vara glad
pigg
och
full
av liv
men jag orkar inte
och jag frågar mig själv
varför det alltid är den bittra sanningen

"det är din dag idag"

hej ego
detta är inte min dag
det är Din dag
liksom alla andra dagar
men på något sätt
är den väl min också
om du låter mig
ha den med Dig

att älska Någon som de flesta tror är intet

( lite tyst o lite ensamhet
aaaa
det var allt jag behövde
lite blogg och lite kent
det var mer än vad jag behövde )
men du är vacker
som solen
o jag vill lysa
som du
o jag vill skina
tala o vara som du
för allt jag är
blir mindre än vad du någonsin var
är
kommer att vara
och jag vill med mitt hjärta säga
jag älskar dig
men jag vet inte
vad är problemet är
viljan att allt ska vara så perfekt kanske
att du ska säga tillbaka
jag älskar dig mer
men
jag vet
att det är troligt
att det blir tyst
att mina ord känns obesvarade
utkastade till intet
och jag vill inte
älska
intet

sova är nästan alltid bra

skulle vilja sova
men det får jag tydligen inte
det är tydligen otrevligt
jag som alltid tyckt det varit otrevligt med sömniga människor
vad jag än gör är jag kanske otrevlig
sova ska man tydligen göra på kvällarna
ack ack
skam över dem som är nattmänniskor
ja,
stackars oss

jag får & ger vad som nog är kärlek

får jag säga det?
får jag säga
att jag älskar
älskar trots
all smärta
allt hat
alla Foppa-tofflor
alla krig
alla bitch-slaps
och blodiga näsor
trots alla gånger man biter sig i tungan
och
trots att man får ishjärna om man dricker kall cola för fort.
får jag säga det ändå?
att jag älskar världen,
kanske inte för allt den är
men
för allt den är menad till att vara.

tack

en förlåtande överbevakningskamera, kanske.

idag har jag förstått lite saker
kommit till fund med
älskat världen en aning

Gud ser allt
allt
allt
och allt
men han är inte en
överbevakningskamera
trots att det är vad han gör-
är "övre" och vakar.
men N E J
min Pappa är inte en
överbevakningskamera.
han ser allt,
minns allt
men han är inte en överbevakningskamera
för han SER ALLT med sina ögon.
allt är för honom värdefullt,
betydelsefullt.

en överbevakningskamera ser bara det som är fel,
finns bara till för att se dina synder
och ta fast dig för dem.

min Pappa
ser mina synder,
alla mina felsteg.
men han ser dem
med ett hopp om att få
radera dem

om det bara är vår vilja.
om jag bara kunde visa all min vilja..

första dagen i resten av mitt liv

detta-känns-som-en-dag-som-jag-inser-något-viktigt-om-mig-själv-på


som en dag då jag växer lite
blir lite större,
lite klokare
och lite mer medveten om min egna smärta

spruuusch spruuusch

människor i kläm
här står jag med en sån där sprayburk som löser alla knarriga dörrar
&
relationer
spruuusch spruuusch
eller hur det nu låter när man sprutar med en sprayburk.
&
alla männiksor i kläm
lossnar
lever i vad vi kallar
det goda livet

i am a survivor

för
trettonhundrasjuttiosjunde
gången
jag tänker jag
orkar inte mer
vill inte mer
det är i n t e värt det
&
för
trettonhundrasjuttiosjunde
gången
vet jag
att det gör jag visst det
det gör jag alltid
och jag vet det
vet alltid det
lever aldrig på en tråd
mellan liv och inte liv
jag känner mig själv bättre än så
jag vet att jag inte kan ge upp

that's not my style..

att älska är simpelt och krångligt

jag är en krångelmänniska
ser alla krångliga saker
och söker mig av någon krånglig anledning
till krångliga relationer och situationer

därför älskar jag att sova
för hur krångligt kan det vara
dö för en stund
ovetandes om hur och när man vaknar

och nu är jag trött
(vilket även det är en krånglig tanke)
tänker bara på mig själv
vill äta sött
men är duktig
och säger till sig själv
att hon inte vill det.

till er som jag ä l s k a r

jag tror att jag är värdefull
kanske till och med vacker
men mest värdefull
full att värde
berusad på kärlek
för kärleken
den är väl värdet i våra liv

om jag ändå med ord kunda säga hur fantastiska ni är
om jag ändå kunde trycka ner mina tårar av tacksamhet i ett brev och skicka till er
sända i ett vitt kuvert
tusen och mijoner gånger
om ni ändå kunde förstå det
å vad jag vill älska er
men allt blir bara fel
och om och om igen påminns jag om att ajg bara är en människa

gymma med mitt hjärta

jag tycker om att vara tyst
lyssna på mina tankar
är det svårt för er att tänka sig?
jag tycker om att försvinna bort
från ljud och skratt
och gråta lite inombords
och utombords
inte behöva förklara varför
inte behöva svara på dumma frågor så som
"behöver du en näsduk?"
nej det behöver jag inte
vad jag behöver är en kram
lite kärlek
och någon som ser mig
i
ögonen
&
i
hjärtat

i den där dunkande muskelt som man lämnat till att bli
centrum för alla känslor
ack ack
stackars stackars arma muskelhjärta
imorgon ska jag gymma mitt känslohjärta
göra det starkt nog
för att leva med
dig

vare ljus

det är när allt är mörkt som man kan se ljuset
och nu lever jag i det

ljuset

löshjärtat

svart
mitt hjärta är i kläm
men jag känner ingen smärta
för jag är tydligen
fucking
hjärtlös
slam
det gjorde inte ont
jag lovar
svart
punkt

på lätta fötter över höga toner svävar- jag

åh jag önskar att jag kunde dansa
jag kan inte dansa
nej jag är kass, suger, känner mig fångig. klumpig och dum.
jag önskar att jag bara kunde dansa.
har hört att alla kan dansa fulla.
men nja.
de fulla jag sett dansa har mest sett.. fulla ut.
mer desperata ut än mig dansande nykter faktiskt.
åh jag vill leva i en musikal,
en härlig dansig och sångig musikal.
så kan jag såklart sjunga också,
sådär att folk måste kolla upp
sådär att det glittrar i deras ögon och att de känner
"åå hon sjunger till mig".
så kan jag sjunga.
i min musikal.
i min älskade musikal.

tusende dystra inlägget.. typ

nej nu blir jag trött o dyster o orkar inte mer
sån man inte vill vara när man är på sitt favoritställe
himla skit
himla skitskit
och jag ska vara lycklig
jag ska vara så himla skitskitskit lycklig
men man kan väl inte tvinga i sig lycka eller
äta några kinesiska lyckopiller av grönt te och ge världen ett stort smile
världen funkar inte så
tror jag inte
vill att den ska göra

men vad spelar det för roll?

vissa lär sig aldrig

ibland vill man bara somna
finna en ny dag framför sin näsa
ibland vill man krama om en dag
klistra fast den på sin hud
& aldrig lämna det fängslande ögonblicket
men alla lämnar
särskilt jag
alla försvinner
men du står kvar
&
jag går

förlåt för det
förlåt mig

något du inte borde läsa om mig av mig

känner mig så liten
liten o ensam
i en allt för stor värld
en värld med för många människor
men för få för att jag ska kunna finna någon att prata med
någon att luta mitt huvud mot och gråta o säga som det är.
hur kan det vara så svårt
när det finns söta kineser med sneda ögon i massor
när det säkert finns folk som vill tala med mig
som vill förstå
men vill jag då?
vill jag att ni ska förstå?
vill jag förstå mig själv?
eller vill jag bara ta några tabletter och tänka
det blir nog bättre så
eller vill jag bara le stort, säga "nej det är bara bra med mig" och tänka
det blir nog bättre så.

å vad jag vill
göra det jag inte får
göra sånt som skadar mig lite
men nej nej
duktig flicka
gör som hon blivit sagd
ta hand om dig själv
ta alltid hand om dig själv
är det ett straff?
duktighet..

önskar att jag visste hur jag kunde gråta bort allt
blunda o inte vakna före det är borta före
jag vill slå
sparka i betång tills mina tår försvinner
jag önskar att jag kunde förstå
vad som händer
vad jag känner
och
varför jag inte kan få någon att förstå
inte ens mig själv