När vänner jag knappt känner lämnar saltat vatten på våra klassrumsgolv.

Tårarna faller som dominobrickor i min omgivning, ser ni det?
Ni faller och jag står där bredvid och förstår ingenting och jag vill skrika er i ansiktet att jag tycker att ni är så korkade och dumma.
Att ni inte ser
och att ni inte hör
och att ni inte förstår
att ni är mer än fallna
ni är burna.

När jag ber för mina fiender.

Jag spyr på din likgiltighet, vännen min,
jag spyr på den och saknar den du en gång var.
Hur kunde det gå så fort?
Och vad är det som händer när jag ibland verkar se glimtar av sådan du var och älskade att vara.
Vad händer då och varför händer det inte oftare, vännen min?
Jag spyr på din likgiltighet,
på dina kommentarer av att du inte bryr dig
jag spyr på att det är hälften av vad du säger
och jag spyr på att jag ser vad du missar.
Hade jag kunnat gråta skulle jag gråta för din skull
hade jag kunnat riskera dig hade jag frågat vad som hände
och skrika på dig om du sade att du inte bryr dig.
För vännen min,
jag bryr mig om dig.
Så börja bry dig om mig.

Jag dog med dig men här går jag som en vålnad kvar.

Spegelbilden var ingen vän, den var inte ens en släkting. Knappast längre en bekant. Den talade bara om alla de dagar hon inte mindes, de där som bara försvann och inte gjorde mer än att rita streck i hennes ansikte. Hennes barbarn hade tagit en tjock tuschpenna och på högra sidan av badrumsspegeln och skrivit ”du är fin farmor” med kringliga bokstäver. De var svåra att få bort och hur mycket hon än skrubbade med trasan så ville inte orden lämna främlingen i spegelns sida.

Munnen på främlingen hade stramat till, läpparna liknade vid det här laget bara två raka streck. Smilgroparna som likt ett lyckans avtryck fanns i hennes kinder som ung hade matats ut och nu var allting stramt. Där hjärtat en gång hade suttit satt nu bara en utsliten muskel och främlingen i spegeln kände sig ensam. Till och med hon såg det, det var så ensamt i spegeln och hon var alltid rädd för att ansiktsstrecken, de strama linjerna och de utslitna musklerna skulle sluka henne levande om hon skådade dem för länge. Så skulle hon också bli så där ensam. Som främlingen hon undvek i badrumsspegeln.

Ännu en dag gav du mig.

Vad är väl jag om inte ett barfotabarn i livet
borttappad bland skog och snår
bland spårvagnar och motorvägar
och jag har inte lärt mig att följa världens vägskyltar
utan jag vandrar runt med höfterna mina
tutas på för det syns,
jag är rädd att det syns,
att jag vandrar med mina barfotafötter efter någon annans
att allt jag är osäker på mig själv
men säkert fast rotad i Dig.

Andas med mig.