Spegelbilden var ingen vän, den var inte ens en släkting. Knappast längre en bekant. Den talade bara om alla de dagar hon inte mindes, de där som bara försvann och inte gjorde mer än att rita streck i hennes ansikte. Hennes barbarn hade tagit en tjock tuschpenna och på högra sidan av badrumsspegeln och skrivit ”du är fin farmor” med kringliga bokstäver. De var svåra att få bort och hur mycket hon än skrubbade med trasan så ville inte orden lämna främlingen i spegelns sida.
Munnen på främlingen hade stramat till, läpparna liknade vid det här laget bara två raka streck. Smilgroparna som likt ett lyckans avtryck fanns i hennes kinder som ung hade matats ut och nu var allting stramt. Där hjärtat en gång hade suttit satt nu bara en utsliten muskel och främlingen i spegeln kände sig ensam. Till och med hon såg det, det var så ensamt i spegeln och hon var alltid rädd för att ansiktsstrecken, de strama linjerna och de utslitna musklerna skulle sluka henne levande om hon skådade dem för länge. Så skulle hon också bli så där ensam. Som främlingen hon undvek i badrumsspegeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar