Poesi och dylikt.
av edit amanda larsson.

2010-09-29

Ja, vi har vårat glada barnasinne kvar.

Det finns en sträcka i mitt liv
en viss sträcka som jag aldrig klarar av att gå igenom
aldrig kan jag,
som en fullkomligt normal och sofistikerad människa,
i all stillhet vandra denna sträcka
jag måste springa
springa som en galning,
kuta kanske är ordet,
känna håret lämna mina axlar
och flyga runt mitt huvud
jag måste låta benen galoppera
måste låta tankarna lämna kroppen
ty de hinner aldrig med i mitt språng
de lär sig aldrig att vara beredda.
Det finns en sträcka i mitt liv
en sträcka som jag aldrig klarar av att gå igenom.
En lagom lång sträcka för mig
att lämna
och att återkomma
en lagom lång sträcka för mig
att springa mellan vardagsrummet och köket.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Den sjätte raden tänkte jag:
"Jag vet vad detta handlar om.."
Och så var det som jag trodde! Jag känner mig hedrad över att känna till lite sådant om dig.
Sedan kanske du förstås har någon hemlig-hemlig undermening som inte är att bara springa eftersom ni har öppen planlösning, vad vet jag. Men jag är stolt ändå.

lilla fröken edit sa...

Ha ha ha GULL! Du har inte ens varit hemma hos mig men ändå förstår du! Så fint :-)

Anonym sa...

Ja, det känns hur fint som helst, haha!