Poesi och dylikt.
av edit amanda larsson.

2010-12-19

Prettonovell utan titel.

Metylenblå minnen ligger i bokstavsordning inne i hans huvud. När timmarna blir långa bläddrar han bland filerna, behåller en av de träbruna mapparna mellan fingrarna och låter fotografierna spelas upp som på band. Allt var där, allt var där och han mindes allt utom ett.

Han mindes den första gången de bråkade. Han hade sagt att han tyckte att de skulle vänta, låsa dörren när de kissar och byta om bakom garderobsdörren, endast bada bubbelbad när grannen var med och kanske inte planera in gemensam semester än. Vänta. Tills de gifter sig eller nåt. Hon hade spottat framför hans fötter och skrikit att väntan är en jävla väntan på att en dag slippa vänta. Och hon dog hellre än levde så. Hon skrek att hon var för bra för att väntas på, hennes liv var för bra för att ta en kölapp. Hon sade att vad hon kände för honom var för stort för frysas ned i glasspaket, det skulle behöva styckas itu och ändå skulle inte glasspaketen få plats för hon delade frys med tjugo andra tjejer på studentboendet. Och en dag skulle kanske någon av de andra tjejerna vilja frysa in en sparris eller ett öppnat mjölkpaket eller en äggula som hon skulle kunna använda som ostudsande studsboll sedan och då fråga sig varför det ligger hundratals av glasspaket i frysen. Hon skulle öppna ett och inte kunna se, inte kunna avgöra vad det är för det har blivit förstört och när hon tinar det för hennes nyfikenhet biter sig fast, suger av hennes blod som en igel- gör inget gott utan finns bara där och stjäl energi. När det sedan är tinat är det förtorkat och kallt på samma gång och så slänger hon, självklart gör hon det, alla glasspaket för de tar ju bara upp plats.

Det var deras första bråk och han hade satt en extra post-it lapp på den träbruna mappen så att den var lätt att se i mängden av deras minnen tillsammans. Han ville så gärna förstå varför hon grät och därför återvände hans så ofta, för att förstå vad i hennes hjärta var för stort för att frysas in.

Han mindes den första gången som hennes läppar rört vid hans. Den träbruna mappen fanns där bland alla de andra, redo att spelas upp för att han mindes alltid allt. Varje sekund med henne hade han sparat och allt var där, allt var där och han mindes allt utom ett.

Glasspinnelikt hade han bara suttit där och komiskt nog kunde inte hennes kroppsvarma läppar smälta något annat än allt han hade inom sig.

”Vill du ha mig?”, läpparna andades ut orden och de vidrörde varje por i hans hud. Ja, ja, ja, han ville ha henne, allt med henne ville han ha men hans svar lät inte lika säkert som det hjärtat skrek:

”Ja”, var det enda som staplades fram, ”det... det vill jag”. Hon tittade granskande på honom som för att avgöra trovärdigheten i hans ord, ovetande om vad hon hade kommit fram till i sitt kvicktänkta sinne tog han emot ännu en beröring. Hennes läppar var färgade av korall och någonstans långt bak i hans huvud hörde han någon fråga hur han kunde bli kär i en clown. Han svarade att han inte visste hur ett par läppar av korall smakade förrän hon steg in i bilden och släckte ljuset för världens alla andra skönheter. På ett teatraliskt sätt hade hon stulit allt ljus från denna jord och lagt den i sina läppar och skulle han veta vad det innebar att mötas i en djupt religiös upplevelse skulle han säga att bli presenterad för hennes mun var snarlik – genom dem fick han bli en del av ljuset hon bar på. Hon var hans akilleshäl och han var sårad så väldigt djupt. Tack och lov var hon även hans smärtfria himmel och som bedövad av värktabletter välkomnade han in kärleken i sitt liv.

Han mindes även när hans ögon för första gången fick skåda henne. Det var den mest klyschiga av de träbruna mapparna och för att varna sig själv hade han markerat den med en understuken text där sina vänsterhänta kråkor formade ”KÄRLEK VID FÖRSTA ÖGONKASTET”. Han gjorde alltid en ogillande min åt kråkorna, kanske gillade han inte sanningen. Den fick honom att stå hulkande bakom en ek på fredagkvällarna. Men denna kvällen såg bara henne och fanns det inga träd i närheten, där fanns bara hon och alla de andra. Och även denna kväll hade han sparat nedskrivit i sitt inre bland alla de minnen där hon var huvudperson. Allt var där, allt var där och han mindes allt utom ett.

Alla de andra och hon. Hon hade någon flaska i handen och sjöng ohämmat med i någon Spice Girlslåt. Bara på hennes höftrörelser kunde man se att hon var en sådan som de andra tjejerna i magtröja kallade för uppmärksamhetshora i smyg medan hon bara gnuggade det i deras ansikten för hon var för smart för lösögonfransar. Han hade stått och kollat på hennes höfter, på koralläpparna och på magtröjeflickorna som dansade runt henne som för att försöka dölja skönheten de såg för killarna som likt på lågstadiediscot stod och tryckte mot väggen. Det enda som förändrats var att de hade något starkare är cola i händerna och denna gång hade de inte målat skäggstubben med en svart kulspetspenna. Men i vrån där han stod hade han fri sikt över sin skönhet. Han väntade på det där ögonblicket som böcker hade skrivits om, som filmer hade filmats om men inget skedde för i hennes värld av nostalgisk musik och dans fanns inte han. Det berörde honom inte särskilt mycket, han lutade sig tillbaka och tänkte att de skulle vänta på varandra för de hade hela livet på sig och hon behövde bara lite mer tid för att inse att hon var hans korallhav.

Metylenblå låg minnena i bokstavsordning inne i hans huvud. När timmarna blev långa bläddrade han bland filerna, behöll en av de träbruna mapparna mellan fingrarna och lät fotografierna spelas upp som på band. Men det finns något han inte mindes, det fanns en mapp som han hade låtit brännas på verklighetens bål men som en vålnad steg upp och störde fotografierna uppspelning i den naiva takt han lät dem rinna genom honom. Det fanns något han inte mindes, något som förändrade allt.

Hon mindes inte mannen som på en fest för fingermånga år sedan smög mellan hörn och hörn för att se henne dansa. Hon mindes honom inte ty i hennes, inte alls lika sorterade, minnen hade han aldrig tagit en plats. Hon mindes ingen första kärlek, ingen första kyss. Hon mindes inget första bråk, ingen evig kärlek. I hennes träbruna mappar nämndes aldrig hans namn för han var för henne aldrig nämnd. Nej, det fanns ett han inte mindes och det var den tyngsta mappen av dem alla. Bittert markerat med kråkorna format Verklighet.

Som fotografier från vår barndom spelas där en historia upp och vi tackar mamma för att hon skrev i en bok om hur mycket vi vägde och om att det första vi sade var; ”Alla har tofs”. Vi klistrar och limmar, klipper bort och lägger till. Känner oss så himla inne i tiden för scrapbooking är ju grejen nu. Skapar oss ett litet liv, en påhittad sanningsbaserad historia om framtidsminnena som tillslut blev vi.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Något av det finast jag läst Edit.

Emilie sa...

EDIT!
Jag älskar dig. Och jag älskar vad du skriver. Och ibland, när jag försjunker i nånslags författarprettokänsla tänker jag att du borde samla dina alster och ge till världen. För så bra är det.