Poesi och dylikt.
av edit amanda larsson.

2011-09-28

Barnaliv

Varje gång jag möter ett barn, ett litet litet liv, är det enda jag vill att gå ned på knä och säga
allt kommer bli så bra, du kommer bli så vacker och om livet aldrig säger det till dig så säger jag det nu. Glöm aldrig det här.

Vissa dagar är det nästan plågsamt så gärna jag vill springa ikapp dagisbarnen med gula västar och säga att jag älskar dom. Det gör jag ju inte, jag tycker ju inte ens om barn. Men tanken på att en dag står dom kanske där framför spegeln och frågar sig om livet verkligen är något för dom, det får mitt moderhjärta att brista.

Står där och helt glömt bort hur det är att bäddas ned som ett paket i täcket varje kväll. Glömt bort hur man blev i tvingad gula västar trots att man tog av den så fort mamma inte såg, glömt bort den kamp som krävts för sin existens som redan är avklarad. Glömt bort att man själv faktiskt är någon som världen kämpar för att hålla vid liv.

Glöm aldrig det här.

Inga kommentarer: