Jag kan bära dig om du vill
all din sorg och all din smärta
som ett litet paket helt utan snören.
Jag kan bära dig över tröskeln var gång vi ska träda in i vårt gemensamma hem
för att bara få känna på livet som äkta varelser.
Jag kan bära dig över Borås alla vattenpölar
bara för att i en ynka sekund få se speglingen av dig i min famn
och det är enkelt för mig idag att säga att jag alltid vill ha dig där
idag är en enkel dag bland alla de svåra
idag kan jag bära dig om du vill
frågan är om jag alltid kan det.
2 kommentarer:
<3 tusen gånger.
Den eviga frågan.
Fint. Mycket.
Vill du ha utskjutningen som blir i fjärde raden? I min diktning skulle det vara ett layoutmässigt misstag, men man vet aldrig. Personligen tycker jag det stör bilden i min läsning.. men vem är jag..
Ehum. Jag tycker om vagheten som bor i den här texten. Allt andas försiktighet, en försiktig styrka. "som ett paket utan snören"- i sammanhanget är den raden så vacker.
Mitt svar på den avslutande frågan är ett jo, självklart. Den osäktra styrkan är den som bär längst, just för att den inte förutsätter någonting på sig själv utan- medvetet eller inte- alltid litar till nåden.
Hm. Avslutningar är svåra. I min läsning är den sista raden närmast överflödig, eftersom jag uppfattar frågan i textens grundslag, men å andra sidan vill man som författare också guida alla läsare in i vad texten bör handla om.
Äsh, vad vill jag asäga med det? Mycket bra skrivet på min ära, vad jag än babblar om!
Skicka en kommentar